2 saker jag aldrig mer tänker prova

Jag har ätit pannkakor (vanliga tunna) 4ggr sedan jag opererades. Och det har gått alldeles utmärkt. Är lite mäktigt så jag klarar bara 1st, men i övrigt har det alltid gått bra. Har alltid ätit dom utan något tillbehör. Inget smör, inget socker, ingen sylt... Men idag beslöt jag mig för att prova liiite (är allmänt överkänslig mot söta saker numera. Det smakar oftast fruktansvärt) hallonsylt till min middagspannkaka.
BIG MISTAKE.


Det smakade helt okej (men alldeles för sliskigt, som allting med socker gör numera), men så fort jag ätit klart började jag må illa. Försökte vänta ut det, men det blev bara värre och värre. Jag minns faktiskt inte ens sist jag mådde så illa. Och jag ÖNSKADE verkligen att jag bara kunde gå till toaletten och sticka fingrarna i halsen för att slippa illamåendet (men jag lovat mig själv att inte göra så. Har inte haft den formen av ätstörning tidigare och tänker inte heller börja med såna dumheter nu)...

Det slutade med att jag kröp ihop i fosterställning på soffan i 2,5 timmar tills det gick över. Och jag mår fortfarande inte helt bra...

Så... ALDRIG mer sylt! ALDRIG! Och det lär dröja innan jag vill äta pannkaka igen också... (Hela händelsen påminde starkt om Äppel-incidenten jag hade en månad efter op... Åååh? jag kanske är synsk med tanke på drömmen jag hade om ett äpple 2 veckor innan min op?)


Nu är det iaf två saker jag aldrig mer tänker äta med hänsyn till min nya lilla mage: ÄPPLEN och SYLT (osockrat äppelmos går dock alldeles umärkt. Ätit det ibland till morgongröten)

Tankar kring sötsug, saltsug och självbehärskning:
Det känns helt otroligt att sockersuget/chokladsuget faktiskt försvunnit. Jag trodde ALDRIG jag skulle bli av med det. Och varenda gång jag provat något sött, som idag med sylten, eller en annan gång då jag provade ett litet glas rom & cola, eller när jag smakade en sockrad jordgubbe i somras, så upptäcker jag att allt med socker smakar fruktansvärt. Det känns väldigt skönt. Dock har jag samma saltsug. Pistagenötter och popcorn smakar fantastiskt, därför är jag LÖJLIGT försiktig med att köpa/äta sånt. Har köpt en liten påse nötter 3ggr sedan op, men har nu beslutat mig för att inte köpa det mer. Jag känner hur min gamla frosseridemon jublade varenda gång jag åt nötterna, och den typen av "känsla" tänker jag aldrig mer tillåta. Jag ska svälta min demon till döds. Popcorn är enbart tillåtet under biobesök (endast ätit popcorn 2ggr sedan op). Jag har förbjudit mig själv att köpa hem popcorn, bullar/fikabröd och liknande. ALDRIG MER ska jag ens ha EN CHANS att fastna i glufs-beteendet jag hade i så många år. ALDRIG. Jag tänker aldrig mer misshandla min egen kropp.

En del tycker jag är för strikt/hård mot mig själv... och ibland känns det som att de har rätt. Men eftersom jag saknar disciplinen att äta godis, nötter etc på en rimlig och sund nivå, så måste jag nog vara såhär strikt. Jag är JÄTTELYCKLIG för alla som kan unna sig något sådant ibland utan att spåra ur, det är både roligt och beundransvärt!

Jag kanske ska avslöja mitt allra värsta beteende? Varför jag är så rädd och inte litar ett dyft på mig själv? Jo det ska jag. Jag ska skriva ett inlägg kring hur jag tänkte, hur jag betedde mig och vad jag stoppade i mig. Men det gör jag imorn. Gonatt!

Lite tankar kring dagens ideal & min egen drömkropp

Redan innan jag började gå upp i vikt och var så gott som normalviktig (kanske hade 2-5kilos övervikt) så drömde jag om en nätt och smal kropp. Jag drömmer än idag om samma kroppsform jag drömde om för snart 9 år sedan... Men jag märker hur omvärldens ideal bara blir smalare och smalare. Även om jag (mot alla odds) en dag skulle få min drömkropp så skulle jag ändå inte anses nätt i samhället, och det känns sjukt.

Nu är benen till vänster lite väl smala, men de har ändå en poäng. Många tjejer vill ha så smala ben att knäna är bredare än låren. Så smala ben att det blir ett stort gap mellan låren. Benen till höger är mina drömben, men jag vet alltför många människor som anser att dom är "för tjocka"....

Jag har alltid drömt om synliga nyckelben. Det känns sexigt, vackert, kvinnligt, sensuellt (syftar på nedre bilden)... Men den övre bilden tycker jag visar hur en hals inte ska se ut. Hellre icke-synliga nyckelben än en sådan hals faktiskt...







Och tillsist. Jag vet knappt vad jag ska säga om den övre bilden... Jag tycker det ser så sjukt ut. (OBS! Är man född extremt smal som vissa är, då tycker jag oftast inte det ser hemskt ut. Då äter ju personen som den ska och kroppen får den näring den behöver. Men när man svälter sig till dagens ideal-smalhet, då ser man så oftast sjuk ut, AV EN GANSKA BRA ANLEDNING!). Kroppen på den undre bilden tycker jag är fantastisk. TÄNK att ha en sådär smal och mjuk kropp?











Jag är en människa som påverkas starkt av vad andra tycker, och jag är smått orolig för att jag ska börja påverkas av det sjukligt smala idealet idag... Tänk om jag mot alla odds, en gång för alla når drömvikten jag längtat efter sen jag var tonåring... men helt plötsligt börjar drömma om att väga betydligt mindre än så? Det känns obehagligt... Varför ska man behöva misshandla sin kropp och sträva efter en vikt som inte är normalt för en?

Jag har haft vänner som varit mulliga men gått ner till dagens smala ideal och sett förfärliga ut (för att undvika missförstånd, jag syftar INTE på dig kära L). Jag minns en vän specifikt som tyckte att hon var sååå snygg... men hon såg så.. underlig ut. SJUK. Och hur hon nådde sitt extremt smala jag? Hon tränade 2-3timmar 7 dagar i veckan, och levde på 2-3 knäckebröd med Lätta om dan. ÄR DET SUNT?! När hon började gå ner i vikt och nådde normalvikt så såg hon skitsnygg ut, men när hon gick ner förbi sin normalvikt, det var då hon började se hemsk ut. Och nej, hon hade inte anorexia, det pågick inte länge nog samt att hon inte nådde tillräckligt lågt bmi för det. Men jag tycker det är lika sjukt för det....

Fuskar lite...

Jag tror jag blivit lite bildgalen... hehe. Men det är kul för jag kan verkligen se skillnaden när jag tittar på bilder.

När jag hem från operationen så tog jag en bild av magen när jag låg ner. Idag tog jag en likadan bild. Jag blev helt paff över skillnaden (ska ju inte ta nya mått & helkroppsbilder förrän om 1,5kg, så jag småfuskar lite..)


Ps. Jag ligger faktiskt i samma ställning, tro det eller ej (!)

Börjar närma mig 80 nu :)

Wohooo! Från att ha stått tvärstilla på 83kg när jag dummade mig och åt saker som pizza, till att slänga pizzan och äta lingongrova med keso så rasade jag från 83kg till 81,5kg på två dagar! DET ÄR SPORRANDE vill jag lova!

Bara 1,5kg tills det blir nya helkroppsbilder! ååh jag längtar. Det känns så overkligt! Tänk att jag kanske snart väger under 80kg? JAG MINNS INTE ENS SIST JAG VÄGDE UNDER 80KG!!!
Jag vill bara dansa och sjunga av lycka!

Snygg med kläder - hemsk som naken...

På ett sätt börjar jag VERKLIGEN märka av skillnaden nu. Jag försöker kolla på olika bilder så ofta som möjligt för att verkligen pränta in att jag HAR blivit smalare. (skiljer 27kg på bilderna nedan)


Problemet är att jag tycker jag ser HEMSK ut som naken fortfarande. Visst, ryggen ser bättre ut, och låren ser bättre ut (från sidan) men framifrån ser jag helt... brösten hänger å börjar bli platta, magen ser lika FET ut (trots att den minskat med över 20cm eller nåt i midjan..) och den är alldeles gropig nu. Suck. För att inte tala om alla bristningarna som plötsligt syns mer än någonsin...


Sex är förvisso något privat man inte ska prata högt om... men det här börjar göra mig nervös. Halva grejjen med att gå ner i vikt är att hitta en kille, och därmed kommer nakenhet och sex in i bilden.

Hur i hela friden ska jag göra nu... Visst. Det finns säkert urfina/goa killar därute som kan älska mig och tycka att jag är vacker som jag är... Men tanken på att klä av mig naken och veta att möjligheten finns att jag får se besvikelse i killens ögon (finns iof ingen kille ännu... men den dagen det händer..) känns så outhärdligt.

MED kläder har jag börjat känna mig dösnygg nu. Så hur ska jag göra för att känna mig snygg naken? Jag ska försöka prova sexiga underkläder till att börja med iaf... men det känns helt hopplöst.

Haha jädrars vilket intimt inlägg det här blev.. men det är ju därför jag skriver anonymt. För att kunna ta upp VADSOMHELST. Som detta t.ex...

Matansvar & kläder

Oftast vet jag knappt vad jag ska skriva här, för nu när det går bra att äta typ vadsomhelst (tillochmed vitt bröd) och jag är mer ute på äventyr (alltså inte lika inaktiv) så finns det ju inte så mycket att uppdatera kring.

Jag har dock klippt av mig håret och blev jättenöjd. Min hals har faktiskt blivit smalare ser jag nu. Och utöver det så är det plötsligt KUL att prova kläder... vilket svider som tusan i plånboken. Och sist men inte minst måste jag lyckligt nog dra slutsatsen att det faktiskt spelar roll vad jag äter! Efter helgens synder så var jag skitdum och köpte en pizza jag ätit av i några dar (haha, är sanslöst vad länge en pizza räcker numera!) och jag har inte gått ner ett endaste hekto på 1,5 vecka nu!


Och lustigt nog är jag inte ledsen, utan snarare glad. Detta betyder ju att JAG måste kämpa, och att operationen inte kommer räcka som snålskjuts. Så den dagen jag landar på min målvikt kommer jag veta med mig att JAG gjort halva jobbet iaf! Nu blir det grovt bröd och keso framöver!

Ps. Just för att plånboken svider så illa ska jag nu resa på arslet och börja rensa ur garderoberna. Har faktiskt mängder med kläder som varit för små i flera år, är dags att leta reda på dom nu och slänga ut de stora tälten!

Syndat

Den här helgen har jag syndat.
Jag har varit på resande fot & umgåtts med familjen där det skulle ätas på mcdonalds, fikas några gånger om dagen (kakor, bullar, tryffel etc i mängder), bjudas på godis samt fira en födelsedag med drinkar och chips.

Dels har jag ätit popcorn, provat att äta donkens cheeseburgare, och provat drinkar. Popcornen var supergoda, cheeseburgarn var okej men jag fick en övermäktig mättnadskänsla... nästan obehaglig. Drinkarna var 1,5dl stora styck: 1 glas rom & cola, och 1 glas fruktsoda med tranbärsvin. Ingen utav dom var speciellt goda, utan så söta att jag fick kväljningar. Och jag blev salongsberusad på bara någon minut, för att en halvtimme senare vara spiknykter. En väldigt underlig upplevelse med andra ord.

Så vad har jag lärt mig av mina synder? Popcorn är gott, och det kan jag väl unna mig på bio eller liknande men INTE köpa hem (mina gamla demoner är inte tillräckligt döda för att jag ska lita så pass mycket på mig själv ännu), donkens burgare går att äta men är inte gott på samma sätt som innan operationen, och alkohol går bra att dricka, men tillsammans med läsk smakade det fruktansvärt.

Utöver detta är jag stolt, för jag kom av mig lite i helgen och tog emot en chokladgodis när det bjöds, och PRECIS när jag hade tagit den i näven tänkte jag: "Vad GÖR jag?!" och slängde tillbaks den i påsen. Jag ska vara stenhård, och jag tänker INTE börja äta varken godis eller chips. Haha och lyckligt nog verkar läsk ge mig kväljningar :P

Den här veckan har jag inte gått ner något alls. Hoppas på mer tur nästa vecka.

Testat Zumba

aaah. Jag minns den gamla goda tiden då jag klarade att hålla igång en hel timme (träningspass, gympalektion, friskis & svettis, whatever), så är det verkligen inte längre.

Provade Zumba idag och klarade bara 30 min av INTRODUKTIONEN (Basics - 58min)! Sitter här helt dyngsvett... och då klarade jag ändå inte att hålla tempot i flera av dansstilarna...

Men det var KUL, och det kändes inte riktigt som träning.. mer som att öva in en dans. Och jag har ju alltid gillat att dansa (även om jag ser ut som en skvalpande vattenballong), så jag tror nog jag ska kunna få in det här som rutin. Jag brukar alltid tycka sånt här blir roligare och roligare ju bättre man blir på det.

PUH.

Har ju satt upp regler för mig själv.. vid 85kg skulle jag börja ut och gå varje dag, och det sköter jag ju inte som jag ska... Skulle egentligen inte börjat med zumba förrän jag kommit ner till 80kg, men jag improviserar eftersom jag slarvar så med promenaderna.

Kort hår vs dubbelhaka?

Jag har plötsligt börjat fundera på att klippa kort frisyr. Mitt hår har ju ändå börjat falla av så en kort frisyr kanske vore en bra lösning?

Har varit sugen på kort hår i två år nu, men mins hals har alltid hindrat mig. Jag HATAR min hals.. och kort hår framhäver ju faktiskt halsen.

Tog en bild precis nu och jämförde den med när jag vägde 107kg.

107kg till vänster - 83kg till höger.

Ska jag våga klippa håret kort? Halsen ser ju liite finare ut nu..
Hm... beslutsångest!

Ps. om 4kg blir jag medlem i 70klubben! Åh.. jag LÄNGTAR!!! Har inte vägt under 80kg på fyra år!!

Självförtroende

Inatt insåg jag att om jag vill känna mig vacker och själv SE hur jag förändras så MÅSTE jag nog börja införa annat nytt än min vikt hos mig själv.

Först hängde jag upp mig på hur trist mitt hår är. Några veckor senare hängde jag upp mig på hur gulblek å konstig min hy är (framförallt när jag är naken... vikten kanske går neråt men jag känner mig bara som en blek degig klump..), och tillsist började jag fundera på ifall bara några få nya plagg kanske skulle höja självkänslan?


Så idag eller imorgon ska jag se över hur mycket min ekonomi tillåter mig att göra. Jag vill väldigt gärna ha ett par nya byxor och en ny top, om jag solar lite kanske jag inte ser så degig ut, och färgar jag håret och klipper det lite så får jag en förnyelse där också! Dessutom hittade jag ett par "dra-in-magen"-trosor som jag verkligen skulle vilja prova, och en ny bh behövs snart också eftersom brösten krymper.

En guldkant vore om jag på något sätt kan få råd med ett par Uggs classic Cardy. Har varit sugen på sådana sååå länge, och jag ÄR i behov av nya vinterskor.

Egentligen hade jag inte tänkt lägga ut pengar på sånt här förrän jag varit viktstabil ett tag.. men jag har faktiskt gått ner över 25kg nu, och jag känner mig fortfarande lika ful och tänker fortfarande som när jag vägde 110kg. Jag behöver en REJÄL makeover annars lär jag väl aldrig bli nöjd. Jag måste rensa ut min tjockis-stil tror jag.

Önskningar & hopp om framtiden

Jag vet att man är sin egen lyckas smed... men jag kan helt enkelt inte göra något just nu, för jag är inte nöjd med min kropp.

En viktminskning för mig handlar egentligen inte så mycket enbart om att jag själv ska känna mig snygg. Det handlar om att andra ska tycka jag är snygg. Det handlar om att jag vill kunna röra mig obehindrat och vara med i aktiviteter jag inte kan som överviktig.

För visst.. de senaste åren har jag verkligen kämpat på för att vara med o göra mitt bästa, men det slutar alltid med att jag är klumpedunsen som sabbar för andra, och en gång fick jag tillochmed säga högt "eftersom jag är störst så borde det vara jag som..." Och det är VIDRIGT. Jag tänker inte utsätta min själ och hjärta för sådant plågsamt igen förrän jag är tillräckligt smal för att kunna vara med utan att känna mig som världens fetaste och klumpigaste person i världen.

Det handlar om att inte bli dömd av människor (för oavsett vad snälla människor försöker intala oss tjockisar så anser MÅNGA att vi är DUMMA, ODISCIPLINERADE och vissa tycker tillochmed att vi är ÄCKLIGA!), det handlar om att jag vill kunna hitta en pojkvän, det handlar om att jag vill kunna leka med mina framtida barn, det handlar om att jag vill kunna gå på tivoli och få plats i stolarna. Det handlar om att killar inte ska se panikslagna ut ifall jag söker ögonkontakt.. :(

För tre månader sen gjorde jag det mest drastiska jag någonsin gjort i hela mitt liv, och jag gjorde det för jag hoppas att iaf vissa av mina drömmar och förhoppningar ska bli verkliga en dag.

Jag gjorde det för att jag vill leva.


Ps. Jag är GLAD även om inlägget låter lite dystert! Och idag landade jag på 84kg! Känns helt underbart. Jag är halvvägs och jag känner hur min själ dansar inuti mig :)

Har jag BEN?

Numera kan jag få syn på vaga skuggningar på halsen/axlarna, och jag inser att jag faktiskt har BEN under huden. Jag minns inte ens sist jag kunde känna nyckelbenen. De har varit övertäckta av så mycket fett så länge.


Hoppas de syns mer och mer ju mer jag går ner. Älskar synliga nyckelben, det är sexigt.

Ps. En av familjemedlemmarna som gjorde att jag fick dåligt samvete för min viktnedgång har verkligen gjort en kraftansträngning för att vara glad för min skull. Jag fick hennes skinnyjeans av henne för några dar sen.

Nu ryker håret?

Jag är inte säker, för jag har alltid varit en person som tappar hår hela tiden (är tunnhårig sen barnsben), men på senaste har jag tappat mer och mer... och idag när jag duschade lossnade stora sjok när jag schamponerade mig :(

Och när jag sedan kammade ur håret lossnade lika mycket en gång till! Plus faktumet att håret känns supersprött och tunnare än någonsin....

Suck.

På ett sätt har jag försökt stålsätta mig för att jag kanske skulle tappa mängder med hår efter open... men det känns ändå så ledsamt. När man redan har fjunigt hår och då börjar tappa det lilla man har, gissa vad man börjar tänka panikartat?

"Kommer jag få så tunt hår att skalpen syns?!"
"Kommer jag bli FLINTSKALLIG?!"

Men nu ska jag inte ta ut sorgen i förskott. Förhoppningsvis tappar jag tillräckligt lite för att kunna göra en hårförlängning eller liknande utan att kanterna på löshåret syns.

Ps. Satt barnvakt idag tillsammans med mina föräldrar, och de bjöd på pizza så jag provade en tunn bit. Gick jättebra fast jag blev ENORMT mätt väldigt snabbt (är ju bara positivt!) Men det känns kul att jag kan äta sånt utan att må dåligt. Nu kommer jag inte känna mig lika tråkig varenda gång någon vill ut och äta (tidigare har jag bara beställt sallad varenda gång).