Stranden - Here I come!

Fick hem två baddräkter idag som jag beställt... och JIPPIE! Jag tycker båda satt bra (samma modell, men olika färg och storlek) och tyget på magen täcker PRECIS den där "hudpåsen" jag har sånna komplex för!

(klicka på bilden för större format)

Den svarta är i strl 40 och sitter väldigt skönt. Den Khaki-färgade är strl 38 och sitter inte lika skönt, dessutom känns det som att rumpan nätt och jämnt får plats... men när jag tittar på bilderna tycker jag ÄNDÅ att khakin sitter finast? haha.. underligt.

Men om någon mer har komplex för magen rekommenderar jag den här typen av baddräkt! Helt plötsligt känns det som att stranden är ett givet i sommar! Att man ser mina operations-ärr och lite bristningar gör mig inget! Det var just den skrynkliga skinnpåsen jag ville dölja!

Baddräkterna är inhandlade hos ELLOS catalog outlet :)

Bilder på händerna

Hittade en bild jag tagit av mina händer för lite mer än ett år sen, och kom på att jag inte tagit någon jämförelsebild, så det gjorde jag idag. Jag ser inte någon stor skillnad direkt... groparna har blivit knogar och handlederna är smalare, men det är väl inte så mycket mer (?)

(Klicka på bilden för att se i större format)

Fast det är ju kul att kunna använda mina gamla ringar igen förstås!

Ps. Förlåt att jag inte fortsatt på Fatties historia, varenda gång jag sätter mig för att skriva så kommer något i vägen... Men jag lovar att fortsätta snarast!

En boll av sorg-känsla

Nu har jag gått runt i snart en vecka och känt en växande sorg-känsla i bröstet. Varenda kväll expanderar den tills den näääästan bryter igenom ytan, men stannar där. Jag blir trött, nedstämd och känner en konstig rastlöshet, dessutom spelar jag sorglig musik dygnet runt. All glad och hipp musik irriterar mig när jag är sån här (?!)

Jag vill få ut den. Jag vill gråta rejält, mycket länge och häftigt och få ut den där bollen av sorgkänsla. Jag vill sjunka ihop på golvet och gråta så häftigt att jag knappt får luft. Sånt där befriande få-utlopp-för-allt-och-inget-som-är-fel på en och samma gång.

Det här är nytt för mig faktiskt. Jag brukar alltid kunna frammana gråt när det behövts. Man lyssnar på den absolut sorgligaste musiken man vet. Man tittar på gamla bilder av tider man saknar eller minns med vånda. Man skriver ner precis ALLT litet som smått man tycker är jobbigt. Men inget har fungerat den här gången! Det känns som att släpa på en väska betong.. den här känslan slöar ner mig på ett svårförklarat sätt.

Jag har bättrat mig med monstret Glufs-Glufs nu iaf. Äter ungefär 0,5dl jordnötter på kvällen, och istället för kakor mumsar jag på physalis bär (blir dock väääldigt många... borde ju egentligen försöka motarbeta BETEENDET och inte VAD jag proppar i mig). Blir jag sugen på dagen tar jag en kiwi eller ett stort glas osockrad nyponsoppa.

Och promenadglädjen håller i sig, jag blir helt rastlös ifall jag inte kommer ut minst en gång om dagen och rör lite på mig. Jag har trots allt hela fötterna fyllda med skavsår och ÄNDÅ tycker jag det känns härligt att gå. Min faster verkar ha haft rätt, man blir beroende?

.... nu ska jag försöka göra saker som behöver göras men som jag har skjutit upp och förhalat, eller känt mig för orkeslös och nedstämd för att ta itu med. Vi får väl se ifall det går bättre idag med att vara produktiv?


URS. Jag hatar att vara kvinna! Och nej jag tänker ICKE skylla på pms, mens eller något annat. Den här formen av inre-sorg-känsla har jag upplevt ända sedan jag var under 5 år. Frågade min mamma när jag var ca 6-7år varför man ibland kände sig så väldigt ledsen när man inte hade något att vara ledsen för, och då sa hon att det är för att jag är flicka, och att flickor ibland blir sådär ledsna utan anledning.


Ps. Om jag hinner ska jag försöka skriva mer på Fatties historia ikväll/inatt, det känns väldigt skönt att skriva av sig om allt det där faktiskt..

Fatties historia - del III

Här kan ni läsa:
Fatties Historia - del I
Fatties Historia - del II
Fatties Historia - del III - AKTUELL
Fatties Historia - del IV

(Nästan hela det här inlägget handlar om en enda händelse, och det känns nästan fjantigt att gå in på det hela så djupt, då det på många sätt säkert är något de flesta klassar som typiskt tonårstjafs. Men jag kan inte klämma ihop historien mer än jag gjort här, och av någon anledning kan jag inte se tillbaka på det hela som en liten obetydlig tonårshändelse heller.. av någon anledning minns jag det lika tydligt som igår, och jag kan inte släppa det. Eloge till dom som orkar läsa hela alltet - som dessutom låter precis likt något hämtat ur en snörvlande tonårings dagbok)


Snabb återblick:
13-14år hände allting med min bästa killkompis.
14-15år var mitt första halvår med pojkvännen, och allt negativt och stressladdat var knutet till min pojkvän, staden han bodde i och människorna han umgicks med. Det VAR.
och den här händelsen utspelade sig när jag var 15 år:

Jag har ju tidigare nämnt att startskottet på min tonår gjorde mig mycket förvirrad och fick mig att bete mig illa.. Utöver min bästa killkompis hade jag även en bästa tjejkompis, mina två bästa vänner hatade varandra, och i slutändan valde jag min bästa killkompis. Och inte nog med att jag "valde bort" min tjejkompis, jag var otroligt elak mot henne. Så när en ny tjej började i min klass (under första året jag var ihop med min pojkvän), så blev jag otroligt glad över att hitta en ny tjejkompis. Vi kan kalla henne Marie.

Vår vänskap växte långsamt men stabilt, och Marie blev en av de närmsta vännerna jag någonsin haft. Och hon hade en rejält knepig livshistoria, och aktuell livssits. Hon berättade om hur hon druckit sig full och gjort dumma saker när hon var nätt och jämnt tonåring, och hon berättade hur hennes pappa misshandlade henne. Min älskade och stackars-stackars vän. Men i skolan mådde hon bra. Där var hon omtyckt och älskad av alla, lärare som elever, och i alla årskurser. Men vår vänskap tog en oväntad vändning. Vi brydde oss FÖR mycket om varandra. Försökte bestämma hur den andre skulle leva sitt liv, tycka och tänka. Det blev en maktkamp som efter en tid orsakade mer skada än nytta. Vi var 15år. Jag insåg att ingen av oss skulle må bra av det hela i längden, så jag försökte lite smidigt trappa ner på vårat umgänge, och tillslut gav hon upp. Hon slutade fråga mig om vi skulle hitta på något, hon slutade att ringa. Jag kände att jag gjort något riktigt bra. Dels hade jag avslutat den destruktiva vänskapen, och jag hade dessutom gjort det utan att vara elak, kritisera henne eller liknande. För hennes del måste det hela ha verkat som en vänskap som rann ut i sanden. Det kändes viktigt att inte bli osams med henne då jag redan gjort mig osams med två nära vänner (som nämnt..), samt att vi fortfarande var "tvingade" att umgås. T.ex. det faktum att vi två plus ett gäng tjejer övade efter skoltid på en sketch vi skulle framföra på julavslutningen. Så jag tyckte det var skönt att det gick så smidigt att avsluta vänskapen... Men jag upptäckte snart att jag nog misstagit mig.

Några gånger kom jag på henne med att stirra argt på mig, och jag fick dåligt samvete. Men vad kunde jag göra, förklara för henne? Nej det skulle nog bara göra skadan värre än den redan var. Tiden gick och till min lättnad så slutade hon att blänga på mig.

Men en dag när jag kom till skolan och gick fram till mina klasskamrater och hälsade, så vände de sig bort och fortsatte sin konversation som om de inte märkt mig. Jag stod tyst och väntade, väntade på att någon skulle hälsa eller uppmärksamma min närvaro. Istället gick de sin väg tillslut. Jag funderade över om jag kanske gjort något för att förarga dom, och sökte mig därför till nästa klunga med skolkamrater jag fick syn på, men fick samma kyliga bemötande igen. Lagom tills klockan ringde och det var dags att gå till första lektionen så hade jag blivit totalignorerad likt luft av varenda själ jag närmat mig. Jag kände mig fastfrusen i marken och förvirrad. Hela dagen fortsatte på samma sätt... Jag visste inte om jag borde skrikit eller gråtit ögonen ur mig, men nästa dag blev jag stående likt en staty framför skolan, livrädd för hur dagen skulle bli och vad som skulle hända när jag gick in.

Då plötsligt tog någon mig om armen och sa "Kom så går vi in", och när jag tittade mot rösten så fick jag syn på min gamla bästa tjejkompis. Tjejen jag "valt bort", som jag plågat, kallat fula ord, och varit så elak jag bara kunnat mot. Tjejen som inte försökt prata med mig och som jag vägrat att ens titta åt det senaste året. Och hon stannade vid min sida hela dagen, och alla nästföljande dagar. Den återfunna vänskapen var stel och osäker, men hon låtsades som om det jag utsatt henne för aldrig ägt rum..

Jag försökte prata med en lärare om vad jag upplevde, men blev bemött av ett dum-slätt ansikte som mumlade att hon inte förstod vad jag menade. Att hon minsann inte märkt att någon skulle behandlat mig annorlunda. Och visst, blev någon ihop-parad med mig på en lektion så tilltalade personen mig, men endast gällande uppgiften. När jag gick till lokalen för att öva på sketchen inför julavslutningen en dag så fann jag rummet tomt, och drog slutsatsen att det hela måste ha blivit avstyrt, antingen för att tjejerna tappat lusten eller för att den brustna vänskapen mellan mig och Marie förstörde hela nöjet.

Hemma var det ganska okej, men av spridda skäl fick jag berättat för mig att mina föräldrar var elaka tyranner som förstört andras liv. Min frustration över svartsjukan i kärlekslivet och maktlösheten i skolan förstärkte en växande ilska som praktiskt taget exploderade vid denna "nyhet". Jag började se på mina föräldrar som dubbemoraliskt bottenskrap. Och blev då vilsen på allvar.

Ingen trygghet hos min pojkvän och hans familj, för jag visste inte vilka som ljög eller talade sanning där. Ingen trygghet i skolan där min enda vän varit min värsta fiende, och definitivt ingen trygghet i hemmet där De Onda styrde.

Jag började leva framför datorn, och min trogna följeslagare var alltid ett stort glas med en havre-choklad-smet. Jag hade inte den mentala styrkan att faktiskt köpa riktigt godis påväg hem från skolan vid det här laget, utan kastade mig hem så snabbt jag kunde utan att stanna en sekund längre än nödvändigt på vägen. Och tankarna snurrade inom mig gällande många saker, men främst skolkamraterna; "Vad i helvete kan jag ha gjort för att de ska hata mig? Vad kan jag ha sagt?"

(Jag känner att jag MÅSTE flika in: Jag försökte faktiskt inte prata och umgås med ALLA i min klass. Hade jag gjort det så hade det nog funnits en del som inte behandlat mig som luft. Men som tonåring tänker man inte på att söka sig till folk man inte är vän med eller inte har något gemensamt med. Jag kände det som att ALLA ignorerade mig, eftersom DOM jag ansåg mig vara vän med- DOM jag tidigare umgåtts med och tyckte om- det var ALLA DOM som ignorerade mig)

Men så en dag efter skolan så såg jag sketch-gänget gåendes mot lokalen vi brukat öva i. Då dessa tjejer inte gick i min klass, och inte heller tillhörde folket jag en gång umgåtts med så vågade jag faktiskt ropa och fråga vart de var påväg. De var aningen stela och kyliga, men en av dom valde att svara mig; "Vi är påväg för att öva på sketchen". Jag kände hur magen knöt sig men frågade ändå varför ingen brytt sig om att berätta för mig om de ändrade tiderna för att öva. Då började hela klungan att titta häpet på varandra, och tjejen som svarat mig sa "Marie ändrade tiderna, och sa att du hoppat av?".

Kanske var jag lite naiv som tonåring, eller trög, eller också ville jag helt enkelt inte acceptera vad som faktiskt var ganska uppenbart. Men där och då blev jag tvungen att inse, att jag inte kunde bryta vänskapen med någon så omtyckt och populär utan konsekvenser. Jag blev varken ledsen eller arg, men otroligt bitter och frustrerad. Jag var maktlös. Jag visste inte vad hon gjort för att vända alla jag en gång kallat vänner emot mig, och jag kunde inte åtgärda problemet heller.

Julavslutningen kom och jag satte mig ner på en rad med armarna i kors och inväntade sketchen jag blivit utslängd från att vara med i. Plötsligt kom en flicka -från några årskurser under mig- springandes och lade sitt huvud i mitt knä medan hon grät våldsamt. Den här flickan såg upp till Marie, vilket gjorde mig förvirrad av situationen jag plötsligt befann mig i. Flickan bönföll mig att vara med i pjäsen, eftersom min roll hängde ihop med hennes, och genom att hoppa av hade jag fått henne utesluten ur sketchen. Jag blev rasande. Inte nog med allt jag hittills blivit utsatt för, nu hade jag dessutom blivit påslängd någon form av "skurk"-roll av Marie, och som resultat hade jag nu en gråtande flicka i knäet som trodde allt var mitt fel. Jag förklarade att jag inte hoppat av utan blivit utslängd av Marie, och att det tyvärr inte fanns något jag kunde göra.

Och av någon anledning, så trodde den här flickan på mig. Flickan som svansade efter Marie likt en hundvalp varenda dag.. Hon rusade in på närmsta toalett och smällde igen dörren efter sig, varpå Marie kom springandes och försökte övertala henne att komma ut. När hon inte lyckades så rusade hon fram till mig och började skrika högt att jag var vidrig som ljög och vände en av hennes bästa vänner emot henne. Det hela blev värre, för under sketchens framförande så rusade den lilla flickan fram till scenen och kastade en sko rakt i huvudet på Marie. När avslutningen var över så började jag och Marie gräla, vi skrek och klöstes och det hela var nästan overkligt. Men plötsligt fick Marie en blick i ögonen, och hon tittade sig snabbt omkring. Jag följde hennes blick och insåg att vi var så gott som omringade av hela skolans elever... Och plötsligt sjönk hon ihop på golvet och började snyfta våldsamt. Några tjejer hjälpte henne upp och de sprang alla iväg till närmsta toalett där jag hörde dom säga tröstande ord till henne.

Jag stod kvar, omringad av de argaste och mest dömande blickar jag någonsin fått, och förstod inte riktigt vad som hänt. Tjejen (den enda som umgicks med mig) slet tag i mig och drog ut mig ifrån lokalen. När vi gått i några minuter insåg jag att jag hyperventilerade och skakade. Det kändes som om blodet i mina ådror kokade och att jag skulle explodera när som helst. Tjejen strök mig över ryggen och uppmanade mig att andas lugnt, och då brast det. Jag både grät och skrek av ilska "Jag hatar henne! Faaaaan vad jag HATAR henne!". Och där satt jag och hyperventilerade och skakade i säkert en timme medan tjejen jag behandlat som skit försökte lugna ner mig..

Därefter hände något förvirrande (förvirrande eftersom jag VISSTE att mina föräldrar var ondskan i fast form). Min mamma tvingade ur mig sanningen om vad som försiggick i skolan då hon märkte att jag betett mig underligt, och när jag väl talade om i korta drag vad som pågick så ringde hon rektorn och krävde att något skulle göras. Rektorn svarade att hon visste om att jag sagt till några lärare att jag blev "mobbad", men att lärarna inte sett något som bekräftade mina påståenden, och att skolan inte kunde anklaga elever för mobbning utan orsak. Då förbjöd min mamma mig att gå till skolan. Jag vet inte exakt hur hon gjorde, men mamma ringde runt till människor som hade "högre rank" än rektorn och efter det sista samtalet hon gjorde dröjde det bara två dagar innan ett brev damp ner i vår brevlåda från rektorn; där hon bad mig och mina föräldrar att komma till skolan för ett möte med Marie, hennes föräldrar och hela lärarkåren. Jag hade varit hemma i över två veckor innan brevet kom.

Vi åkte till skolan, och jag har nog aldrig känt mig så liten och bräcklig som den dagen när jag gick genom skolans korridorer med mina föräldrar på vardera sidan om mig. Men en gnista hopp hade tänts inom mig. Kanske skulle jag få upprättelse nu, kanske skulle vad som än fått alla att vända sig emot mig vara över snart. Rektorn öppnade dörren till lärarrummet och vi klev in. Och den där gnistan slocknade omedelbart.

Lärarna såg uttråkade och mest av allt irriterade ut, och i en fåtölj satt bildlärarinnan med Marie i knäet. Marie snyftade medan lärarinnan strök henne över håret och hyssjade lugnt, Maries pappa satt på en stol och tittade fundersamt på sin dotter, hennes mamma var inte där. Jag och mina föräldrar föll ihop i närmsta soffa och väntade.. Rektorn började prata. Hon sa saker i stil med "Fattie känner ju uppenbarligen.." och "Fattie upplever det hela som..". Det var ett riktigt fint "Det hela är bara i ditt huvud, och nu är vi tvingade att ta itu med ett problem som egentligen inte existerar" -tal. Marie snyftade några gånger att hon inte förstod varför jag trodde att hon gjort något alls. Ingen sanning kom fram, ingen lösning föreslogs.

Plötsligt hade min pappa ställt sig upp och han pekade på Marie och röt att det var skamligt hur en liten flicka lyckas manipulera vuxna människor lika effektivt som flera kända diktatorer genom historien gjort. Då propsade rektorn snabbt på att vi skulle ta en kafferast. Jag stod vid maskinen och kände att det nog var lika bra att byta skola vid det här laget, då Marie gled upp bredvid mig och log försiktigt. "Du Fattie, allt det här är ju bara ett enda stort missförstånd. Kan vi inte bara kramas, förlåta och glömma allting?" sa hon. Jag tittade på henne och insåg att min pappa hade rätt, det var nästan så att JAG trodde henne nu. Drottningen av Manipulation stod i egen hög person framför mig och gav mig en enkel utväg. Kunde hon spela teater så kunde väl jag -kände jag. Så vi ställde oss inför våra föräldrar och hela lärarkåren, kramades, bad om ursäkt och sa att allting var glömt och förlåtet. Hennes pappa tittade fortfarande på oss med fundersam blick, mina föräldrar nickade långsamt och rektorn såg ut att vilja skåla i champagne. Det hela gjorde mig illamående.

I bilen påväg hem så sa mina föräldrar att jag var smart. Då trodde jag att dom menade "smart" som i "att inte bråka mer om saken". Nu förstår jag att dom menade "smart" som i "att spela efter spelets regler".

Redan dagen därpå pratade alla klass-o-skolkamrater med mig som vanligt igen. Faktum var, att de låtsades som om ingenting någonsin hade hänt. Om jag inte redan hade varit så säker på att det var Maries förtjänst att jag blev utfryst, så hade det hela varit ett skrattretande starkt bevis. Men hur hon gjorde det vet jag inte, och fick aldrig veta.

Ps. Tjejkompisen jag varit elak mot, visade sig ha ett hjärta av guld. Andra skulle säkert ha känt att jag fick vad jag förtjänade, men istället tyckte hon synd om mig och valde att vara där för mig trots att jag inte förtjänade det. Detta karaktärsdrag visade hon många gånger genom åren framöver, och hon kommer alltid vara någon som jag minns med värme, kärlek och beundran.

Monstret Glufs-Glufs är lös

Nu har det hänt. Något som inte skett sen INNAN den 8 Juni 2009...

Veckans vikt: 59,5kg

Och det är att jag inte bara stått still, utan faktiskt gått UPP 0,5kg. Och jag vill understryka att detta INTE gör mig ledsen, utan jag är snarare glatt överraskad.

Jag fick följande fråga igår:

"Nyfiken sa...

Hej! Jag har en kanske lite annorlunda fråga... När man gjort en gastric bypass opertation, hur gör man då för att sluta gå ner i vikt när man nått sitt mål? :P Är väldigt imponerad av dig, du har varit oerhört duktig!"

Och den här frågan passade bra inför dagens inlägg. Jag har tidigare skrivit att jag väger mig dagligen eftersom min våg även är min "kompass". Har jag ätit mycket pizza, snabbmat, fikat och/eller brukat alkohol under en vecka så ser jag det varenda dag på vågen. Hittills har det visat sig eftersom siffrorna stått still medan jag ätit för mycket dumt, men den här veckan...
Den här veckan har jag ätit löjligt mycket kakor och jordnötter. Jag återkommer till detta strax.

För att svara på frågan mer direkt:
De flesta som opererar sig går ner i vikt, men olika mycket. Vissa når aldrig sin målvikt alls. Oftast stannar man när man gått ner så mycket kroppen är redo att släppa ifrån sig, och det är inte alltid hela övervikten utan bara en väldigt stor del av den. MEN. Visst finns det dom som opererar sig, och sedan inte kan hejda sin viktnedgång. Det KAN bero på att de äter för dåligt, och då är det ändrade matvanor som gäller främst. Äter man rätt/bra men går ändå ner och börjar bli för smal så kan man få näringsdrycker (läkare ordinerar som jag förstått det) som stabiliserar vikten. Med andra ord behöver man inte vara rädd för att tyna bort, det finns sätt att ta till ifall vikten inte stannar av sig själv.


Och nu åter till mig. När jag äter så dumt man bara kan, trots mina små portioner: så tvärstannar jag i vikt. Och av den anledningen känner jag mig stolt över mig själv, för hade jag inte piskat mig själv att äta bättre och utesluta vissa saker hade jag kanske stannat för alltid nånstans mellan 80-70kg. Att operera sig är inte HELA lösningen, men det är en knuff som förhoppningsvis sätter igång en att SJÄLV ändra på sig.

Och angående nötterna och kakorna den här veckan. Jag har känt mig orolig för en närstående, OTROLIGT orolig, och det är jag fortfarande. Jag känner mig vilsen i kärleksträsket och vet inte riktigt hur jag ska te mig. Mitt eget privata liv är på bättringsvägen, men har åkt på några rejäla gupp på vägen de senaste två veckorna, och jag har varvat mellan otroliga glädjetjut till att ligga och snörvla i fosterställning.

Och hur valde jag att hantera allt detta? Jo jag öppnade grinden till monstret Glufs-Glufs (min magdemon) bur och lät honom härja fritt. Självfallet önskar jag att jag hade låtit bli detta.

Jag har sedan operationen lärt mig hur mycket jag kan äta av olika saker utan att få magont (för att jag äter för mycket) eller för att slippa illamående (äta för mycket av något väldigt sött eller fett). Så den här veckan har jag - varenda ledig stund jag fått - ätit tills jag blivit svimfärdig, och sedan krypit ihop till en boll på min soffa för att vänta ut illamåendet och magontet. Och väl medveten om att jag blir sånhär varenda gång jag börjar äta nötterna och kakorna så gjorde jag om det, om och om igen. Ibland flera gånger om dagen.

Detta är Fattie. Jag ÄR och kommer alltid förbli Fattie, och det är såhär jag gör när allting blir mig övermäktigt. Skillnaden på Nu och Då är att jag faktiskt vet om att jag självmedicinerar min smärta och vånda genom att äta. Oavsett vad eftereffekten blir så gör jag det.

Många tycker det är så hemskt med anorektiker och bulimiker som svälter sig själva, som torterar sina kroppar. Men ser de en tjock människa blir de fyllda av fördomar och tycker inte synd om personen alls, utan tänker mer än oftast på att personen är lat och saknar självdisciplin. TRO MIG. Att äta trots vetskapen om hur dåligt man kommer må efteråt, att äta när man vet att man bara kommer ligga och kvida i över två timmar... för det krävs det en sjuhelsikes SJÄLVDISCIPLIN. För detta är inte något nytt beteende för mig. Skillnaden är att jag nu äter ½ ballerinarulle och ½ påse jordnötter för att bli ont-i-magen-mätt och må illa, förr krävdes det kanske 1 hel chipspåse, 200g chokladkaka, donuts, dip, 1,5l läsk osv. Mindre mängd, samma slutresultat, samma inbitna destruktiva beteendemönster.

Hursomhelst.. i fredags insåg jag flera saker. En av dom var att jag måste sluta hata min kropp. Jag får helt enkelt börja försöka välja plagg osv som framhäver det bra och döljer det dåliga. Det är så man SKA göra. Det är så alla andra gör för tusan.
Sen köpte jag hem mängder med grönsaker och har lagat kycklingwok fyra gånger både i fredags och igår. Jag slutade inte med nötterna och kakorna, men hälften av gångerna jag ville äta min smärta så lagade jag riktig mat istället. Jag har koppel på monstret Glufs-Glufs, dessvärre är grinden till hans bur fortfarande öppen. Jag ska se till att stänga den igen.

Så.. varför är jag mitt i denna röra glad över att se ett plus på vågen? Jo. Jag har drömt mardrömmar som jag skrivit om tidigare, att jag tynar bort väldigt snabbt och ingen ser mig, ingen vill hjälpa mig, och tillslut dör jag. Så jag är glad att min vikt inte går nedåt hur som helst, utan att den bara gör det när jag äter som bäst. Jag är glad att det finns något som påminner mig om att vad jag gör mot mig själv har konsekvenser!

Idag kommer jag ha ganska fullt upp, men jag ska försöka hinna med att skriva fortsättningen på Fatties historia.


Ha en fin söndag alla, och var rädda om er!

Bikinitortyr + byxbilder

För några dagar sedan begav jag mig ut i jakt på en bikini inför sommaren. Till min stora lycka upptäckte jag att jag för första gången i mitt liv har tillräckligt små bröst för att kunna ha en sån här bikini topp:

och faktiskt se BRA ut i den! ... problemet var att oavsett vilka bikinitrosor jag provade så såg jag jättefånig ut. Så jag har nu beslutat mig för att helt enkelt jaga en hipp baddräkt istället. Jag orkar inte känna mig ful mer. Jag spenderade hela förra sommaren med att känna mig ful och fet, den här sommaren ska jag NJUTA av solen, vattnet och allt som årstiden har att erbjuda!

Jag tänkte mig något i den här stilen (?):

Kan man kanske ha någon form av badshorts till en sån baddräkt? Eller ser det konstigt ut kanske?



Och sen kom jag på idag att jag har ju haft flertalet "skinny-jeans" genom åren...

1. Inte "skinnyjeans", men favoritjeans när jag var störst. (strl. 50)
2. Mina "skinnyjeans" som inhandlades i 18årsåldern när jag lyckades gå ner till 83kg. Drömde i många år om att komma i dom igen. (strl. 46)

3. Min systers "skinnyjeans" som jag fick låna. Dom satt tajt & fint vid ca 72kg (strl. 44)
4. De tajtaste byxorna/jeansen jag någonsin ägt. Inhandlades när jag var 15 och vägde ca 60kg (ca strl 40 -w32)

Kan ju tillägga att byxorna på bild 4 är NÄSTAN i rätt storlek.. Alltså, jag använder dom flitigt, men de sitter inte bra över magen, och är dessutom i ett stelt oelastiskt material. Men med ett skärp funkar det jättebra :)



...Sen vet jag att jag nämnde en kille för flera månader sedan som jag var intresserad av.. Har inte skrivit om det eftersom jag ville se vart det hela kunde leda, då vi började prata mer och mer och tillslut träffades. Man kan väl summera det hela genom att säga: Superbra förutsättningar, MYCKET gemensamma tankar och synsätt på livet, fantastisk personkemi, men ett moraliskt dilemma som fick det hela att bara tvärstanna. Och NEJ, det handlar inte om otrohet eller liknande, men är ändå ganska invecklat.

Hursomhelst.. Mitt kärleksliv står på noll. Allt jag trodde jag visste att jag ville ha har visat sig vara fel, och jag känner mig ganska vilsen i vad jag vill, behöver, och söker. Det enda jag hoppas på är att finna något, nån dag, som gör mig lycklig..


Ikväll ska jag ut och ta en öl med en återfunnen gammal god vän. Ska bli väldigt trevligt! Fast jag har en otrolig ångest över vad jag ska ha på mig... haha. Hade mitt gamla jag (typ, Fattie för 1år sedan) varit här hade hon slagit mig sönder och samman över detta banala lyxproblem.

Ha en bra helg!

Ps. Jag är sugen på att förnya bloggdesignen lite... Den känns lite rörig och plottrig, och jag börjar tröttna på färgsättningen. Kom väldigt gärna med tips, idéer och förslag! För jag har en extrem idétorka.

Fatties historia - del II

Här kan ni läsa:
Fatties Historia - del I
Fatties Historia - del II - AKTUELL
Fatties Historia - del III
Fatties Historia - del IV

Då fortsätter vi...

Jag åkte som sagt iväg för att träffa min drömprins, killen som var precis allting jag kunde drömma om. Han var snygg, snygg enligt enligt alla mina mått. För snygg för att vilja ha mig. Han lyssnade på mig när jag pratade, och han brydde sig om mitt välmående. Han bad aldrig om några avklädda bilder såsom alla andra killar jag chattat med brukade göra. Nej. Han var snygg, omtänksam och reko.

Vårt första möte var perfekt på alla sätt man kan föreställa sig. Han gav mig komplimanger men höll tassarna för sig själv. Flörtade retsamt, behandlade mig som en dam och betedde sig som en riktig gentleman. När jag åkte hem den kvällen så var mitt huvud så sprängfyllt av rosa skimmer att jag inte kunde tänka klart på dagar, nästan veckor framöver. Och vi fortsatte att träffas när vi kunde, och blev snart tillsammans. Alla mina böner och drömmar hade besvarats och slagit in.

Men jag visste ju sedan våra telefonsamtal att han föredrog de där riktigt smala flickorna. Något jag "slog ifrån mig" eftersom han faktiskt valt mig och sa att jag var vacker. Vid detta tillfälle vägde jag 64kg. Men så fick jag träffa hans vänner... och efter att jag åkt därifrån så ringde han, och jag kunde höra hur en av hans vänner gastade i bakgrunden att han inte kunde fatta varför min pojkvän valt en så tjock tjej. Jag skrattade bort min darrande röst den gången.. men de nästföljande två veckorna steg jag upp varenda morgon och sprang. Jag sprang trots att jag inte orkade, jag sprang trots att hela halsen kändes skorvig och sårig av min ansträngda andning, jag sprang trots att jag fick skavsår, trots att mina ben gjorde så ont att jag grät. Och jag levde på knäckebröd med rå gurka och lättmjölk. Jag lyckades komma ner till 61kg på dom två veckorna, och sen tog det tvärstopp. Efter ytterligare en månad av löjligt hård träning och svältkost så stod vikten fortfarande still, och då slutade jag med både knäckebrödsdieten och springandet. Jag åkte istället iväg och handlade en stor fin och väldigt efterlängtad chokladkaka.

Min vid det här laget fd bästa killkompis försökte återknyta vänskapen med mig också, något som gjorde mig obeskrivligt lycklig. För han hade ju varit min bästa vän, vi hade ju delat varandras innersta tankar och önskningar med varandra. Jag pratade i telefon med honom, skrattade, skojade, vi sågs efter skolan på promenader och allting verkade faktiskt återgå till den fina vänskap vi en gång haft, men självfallet... En dag när vi satte oss ner i en park och pratade så drog han upp min pojkvän, och han frågade mig
"Men, hur ska det bli med oss två? Om du gifter dig med den här killen, om ni aldrig gör slut?".
Frågan fick mitt hjärta att stanna, för ett ögonblick trodde jag det var någon form av kärleksbekännelse, men sen mindes jag vad för typ av tjejer han alltid blivit kär i, o vad för typer han sagt att han ALDRIG skulle falla för. Däribland MIG. Han ville inte vara min vän alls. Han brydde sig inte ett skit om mig eller vår vänskap. Efter den dagen då avslutades vår vänskap, mest för att jag lät bli att umgås med honom tills det hela rann ut i sanden. Jag stack iväg och köpte mer choklad - firade att jag hade turen att hitta en riktigt FIN kille istället för skitstöveln som jag en gång varit kär i. Och självfallet erkände jag inte detta för mig själv, men jag firade inte alls. Jag hade ju än en gång blivit objektifierad och kände mig ofantligt oälskbar, ful, otillräcklig och värdelös.

Min pojkvän var helt underbar. Han var romantisk, social, spännande och hade ett otroligt sätt att berätta om sitt liv, tankar, vänner och familj. Jag kunde lyssna i timtal på hans berättelser. Men jag kände mig inte speciellt accepterad av hans vänner. Då började jag fjäska och anstränga mig. Jag sparkade ut honom ur hans eget hem och låste dörren med uppmaningen att han inte skulle bli insläppt igen förrän han umgåtts med sina vänner MINST 2-3 timmar. När han var borta städade jag upp hans otroligt stökiga och skitiga rum, och när han bjöd hem vänner blandade jag saft, poppade popcorn och agerade pass-opp åt dom. Gissa om jag blev omtyckt! En gång sa några av dom att min pojkvän hade den ultimata flickvännen. Lustigt nog insåg jag att detta pass-opp beteende var kul, eftersom det blev så uppskattat. Ingen tog det någonsin för givet eller förväntade sig det, och av den anledningen kändes det helt okej.
Eftersom jag nu var accepterad och fick in en fot i "gänget" så innebar det en hel del filmkvällar, och det innebar läsk och godis. Min ångest över att jag var så ofantligt tjock återvände snabbt, och jag bestämde mig för att sluta helt och hållet med ALLT snacks-relaterat, läsk, saft och till och med vanliga popcorn inräknat.

Hela vårt första år tillsammans hade jag antingen svultit mig själv, bantat, tränat och de sista månaderna slutade jag med allt och satte in godisförbud istället. Klokt beslut tyckte jag. Det tyckte inte min pojkvän. Han tyckte jag var tråkig som aldrig var med och åt popcorn, att det var deprimerande att se mig sitta med ett vattenglas när han och alla andra åt choklad. Jag stod på mig i säkert en månad efter att han började tjata om att jag skulle "släppa på tyglarna lite", men tillslut gav jag med mig. Jag hade varit godisfri i flera månader, men började ta för mig, för lika lite som jag ville vara illa omtyckt av hans vänner eller framstå som en obryende tjockis, så ville jag absolut inte verka tråkig och stel! Jag var lika rädd för att bli dumpad för min vikt, som för att bli det pga att jag var lika "kul" som en gråsten. Jag började snart förknippa allt tv-sittande med godis och läsk, eftersom det var så det funkade hemma hos honom. Dessutom började jag associera tv-ätande MED min underbara ljuvliga pojkvän. Tänk att få rosenskimrande lycka i kroppen varje gång man äter choklad framför TVn? Jodå, min godiskonsumtion ökade drastiskt efter vårt första år tillsammans.

Sen började de psykiska påfrestningarna. Hans ex dök upp överallt och antydde mer än gärna på flertalet internetsidor att de gjorde något bakom min rygg. Hans bästa tjejkompis som aldrig träffat mig sprang runt på deras skola och sa inte alltför snälla saker om mig till var och varannan människa (senare fick jag klart för mig att hon tydligen var ofantligt förälskad i min pojkvän). Detta hade kanske inte gjort något, om det inte vore för att jag faktiskt träffade dessa människor som fått en färdig bild av vilken vidrig människa jag var - och att ständigt behöva försöka räta ut en rejält tillknölad bild av sig själv tär på självkänslan efter en tid... Sen ökade antalet tjejkompisar till honom drastiskt ungefär i samma veva. Jag blev så svartsjuk och orolig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, och det slutade oftast med att jag gömde huvudet i den största godispåsen jag hade råd med.

Det stora pluset vid det här laget var väl att alla stormiga känslor var knutna till min pojkvän och tillfällena jag var bortrest till honom. Hemma i min egen stad, med min egen familj och i min egen skola var ju allting bra. Trodde jag...


(Märker att jag får dela upp min berättelse i flera delar, för jag har väldigt svårt att pressa ihop allting till en enda kort historia. Hojta gärna till ifall det känns som att jag nämner för lite om vikt, mat osv i "Fatties historia"-inläggen!)

Nu klev jag över mållinjen

haha det här är ganska knäppt.. Som 14 blev jag helt besatt av att se den där femman och nian på vågen. Jag kunde drömma om dom siffrorna, visualisera dom, jag försökte fuskväga mig och hitta på en massa idiotiska grejjer, men aldrig fick jag se siffrorna jag längtade efter. Jag började faktiskt tro att det var en fysisk omöjlighet för mig att väga under 60kg, att det inte GICK. Och hur reagerade jag imorse?

Veckans vikt: 59,0kg

Jag log och kände att det var kul att jag gått ner den här veckan med tanke på hur mycket jag brottats med suget. Jag tycker absolut att det är skitstort, men jag tyckte det var MER härligt när jag landade på 60kg blankt, och därmed hade gått ner 50kg prick samt landat på målvikten som känts så omöjlig. Det var fyrverkeri-glädje verkligen. 2kg kvar till drömvikten.. DEN lär vara mer än fyrverkerier om jag faktiskt når dit!


Och för att tala om något helt annat! Har fått så mycket stöd och peppande ord gällande min kropp och huden, så jag vill börja med att säga TACK SÅ MYCKET! Det är otroligt vad fina ni är! Och jag ska ABSOLUT ta upp både de fysiska besvären jag har med huden på mage och brösten, precis som att jag ska ta upp de psykiska besvären jag får (för enligt mig väger psykisk hälsa VÄLDIGT tungt, sen ifall dom tycker det är irrelevant bryr jag mig inte om) när jag åker på 1-årskontrollen som bör bli i sommar. Så jag får se ifall plastikop blir aktuellt alls för mig eller inte, men jag ska absolut kolla upp möjligheten!

Och det verkar som att "Fatties Historia" var uppskattad, så jag ska absolut skriva fortsättningen snart!


Just nu sitter jag och letar kläder eftersom jag inte äger ett enda plagg i rätt storlek längre... och sommarkläder? Utkastade sen flera månader tillbaka eftersom de alla var för stora. Och eftersom naken inte är min grej.. så letar jag nu kläder. Men jösses så svårt det är! Speciellt när man vill ha SÅ MYCKET men måste hålla sig till en strikt budget! Nåja, får väl se hur detta går.

Ha en fin kväll :)

Fatties historia - del I

(Minns att jag läst i flera vikt-bloggar om Hur Någons Väg Till Fetma varit, och blev lite sugen på att berätta min egen. Faktum är, att det nog är först nu jag KAN berätta den, då det är så mycket jag först insett nyligen och först flera år i efterhand.)

Här kan ni läsa:
Fatties Historia - del I - AKTUELL
Fatties Historia - del II
Fatties Historia - del III
Fatties Historia - del IV

Vi kan ju börja med att jag inte var tjock som barn. Jag var inte smal som de smala barnen, men inte heller tjock som de tjocka barnen. Jag var normalbyggd men lite rundare än medel. Det låter ju inte så farligt, men min mamma blev väldigt orolig. Varför? Jo för jag fullkomligt hatade att äta som barn. Det fanns inget jag tyckte om, inte köttbullar, inte makaroner, korv, lingon och allt som vanliga barn gillade funkade inte heller. Och godis? Nja, jag brukade oftast bita itu godiset (godis är ju klistrigt) och bygga eller skulptera med bitarna istället för att äta upp det. Jag sa till och med en gång till mina föräldrar när de skulle bjuda hem gäster att:
"Vuxna människor är bra konstiga. Varenda gång dom ska ha det trevligt eller göra något roligt så ska dom äta. Äta är väl inget roligt heller!?"
Utöver mitt mathat så var jag väldigt aktiv som barn, jag cyklade, sprang, åkte skridskor och pulka vintertid och levde rövare i skogen och i träden på sommaren. Så, som sagt, min mamma blev mycket orolig över att jag enligt all logik borde varit VÄLDIGT smal om något, men istället var lite smårund. Så hon lät ta prover på mig och undersöka mig på alla sätt hon kunde komma på, eftersom hon var övertygad om att något måste vara fel på mig. Och vad fick hon veta? Jo, att jag var fullständigt frisk och i god hälsa, och att absolut ingenting var fel med mig.

(Detta gör att jag idag är fullständigt övertygad om att rätt kost & motion inte alltid är nyckeln för alla, att vissa kanske lever ett löjligt bra och hälsosamt liv men ändå kanske aldrig blir smala. Jag är övertygad om att Livet Är Orättvist och att vi helt enkelt inte Vet varför vissa får sådana problem med vikten).

På dagis, fritids och i lågstadiet var jag aldrig ensam, men heller aldrig poppis. Jag hade vänner som inte heller var populära, och vi hade det bra vad jag kan minnas. Visst sa de andra barnen elaka saker om mig och säkert om mina vänner ibland, men det var inget vi hakade upp oss på.

Mellanstadiet kom och jag var fortfarande lätt mullig och tyckte illa om mat. Men plötsligt fick alla mina jämngamla kamrater bråttom att växa upp. Man fick aldrig använda ordet "leka" eller "kalas", och tjejerna blev snabbt experter på att tala illa om varandra bakom ryggen på dom. Jag följde med och tjuvrökte bara 11år gammal eftersom jag var livrädd för att bli målet för deras elaka kommentarer.. Men även om jag inte blev något huvudmål för elakheterna, och även om jag inte blev utsatt för direkt mobbning så mådde jag otroligt dåligt av hur hård och annorlunda tillvaron plötsligt blev. Det som sas om mig bakom min rygg var oftast något i stil med att jag var tjock eller ful, så för första gången i mitt liv blev jag läskigt medveten om min kropp och min vikt. Jag började äta mycket snabbnudlar av någon anledning, så gott som varenda dag, men utöver nudlarna var jag fortfarande inte förtjust i mat. Mina föräldrar märkte tillslut hur dåligt jag mådde och valde att ta mig ur skolan jag gick i, och låta mig börja i en liten friskola istället.

I denna pyttelilla friskola kände jag mig otroligt fri och accepterad. Vissa av mina klasskamrater tog med sig gosedjur och leksaker de lekte med på rasterna, och alla var snälla mot varandra. Från femman upp till slutet av sexan så kunde jag vara mig själv och utvecklas i en kravfri miljö omgiven av väldigt snälla kamrater.

Men sen började högstadiet, och så gott som På Dagen förändrades allt. Min bästa killkompis och jag kysstes, och i samma ögonblick slutade jag nog att vara ett barn. Hela livet började cirkulera kring sex (inte samlag, utan allomfattande), att vara smal och att vara rebellisk. Jag blev otroligt förälskad i min kompis men fick svart på vitt veta att jag inte fanns på kartan för honom. För jag var inte smal. I samma veva fick vi se en film i skolan som handlade om bulimi, och syftet var väl att avskräcka... men för min del kändes det som en uppenbarelse. Det första jag gjorde efter att ha kommit hem från skolan var att pröva att äta, för att sedan sticka fingrarna i halsen. Det gick lätt som en plätt. Jag fortsatte med "den fantastiska metoden" i några veckor, och i samband med att vilja kräkas upp allt så började jag också att äta, ofta och mycket. Gärna feta och söta saker så jag mådde riktigt riktigt illa efteråt så det kändes skönt att få spy. Men jag upptäckte efter en tid att inget hände på vågen, vikten stod still men inget mer. Så jag slutade att sticka fingrarna i halsen.

Killkompisen ville ses allt oftare, på raster, innan skolan började, efter skoltid. Alla chanser vi fick. Och allt skedde i hemlighet, för han var kristen och kände att vi skulle bli dömda av omgivningen om folk visste. Jag både tröståt och tröstsvälte mig själv under detta år. Men framförallt tog jag ut min ilska och förvirring på skolan, mina föräldrar och vänner. Jag blev fruktansvärt arrogant, elak och upprorisk. Lustigt nog gjorde detta beteende mig till en av de "coola" tonåringarna både i och utanför skolan. Plötsligt ville populära människor umgås med mig, ha fester med mig osv. Och mitt i denna soppa av hjärtesorg, ökad popularitet, sexuellt laddade hemliga möten och min förvirrade relation till mat och vikt började jag chatta med en kille. Jag hade då precis hunnit fylla 14.

Jag berättade allt som pågick i mitt liv för honom, och han fanns där för mig och lyssnade på mig varenda kväll när vi började prata i telefon. Tillslut frågade jag om råd, för hur jag skulle kunna sluta strula med min killkompis, och han sa åt mig att helt enkelt aldrig bli ensam med honom. Att hålla mig till folk vart jag än gick före, efter och under skoltid. Vilket jag började med omedelbart, och kände mig nästan helt fri. Men så hände det, jag blev tvungen att springa iväg ensam till skåpen eftersom jag glömt en bok, och ingen kunde följa med mig. Jag hann bara in genom dörrarna till skåpsrummet då en arm sliter tag i mig och drar in mig i ett mörkt sidorum. Killen som varit min bästaste vän, killen jag fallit så handlöst för och fortfarande skulle kasta mig i armarna på om han bara gav mig ett halmstrå, en gnista hopp, något.. han stod i mörkret och höll fast mig, och började kyssa mig.

Jag gav honom en örfil, skrek åt honom att aldrig mer röra mig och sedan rusade jag iväg, utan boken jag gått dit i första hand för att hämta. Och han rörde mig aldrig mer.

Strax därefter åkte jag iväg till en annan stad långt bort för att träffa min hjälte, räddare, killen som gett mig styrkan att avbryta den destruktiva och hemliga "affären" med min killkompis. Killen som aldrig träffat mig, men som jag ändå kände att jag var kär i. Vårt första möte var så omåttligt romantiskt och sagolikt, jag kände mig som den lyckligaste flickan på hela jorden. Jag hade fått en pojkvän. Och han, olikt min killkompis skulle aldrig kunna såra mig. Han skulle aldrig krossa mitt hjärta.

(Jag vet att detta inte är uteslutande prat om vikt, mat, osv, men eftersom några för ett tag sedan efterfrågade en "Självbiografi" så försöker jag skriva något likartat, och då blir det inte enbart om vikt. Är detta intressant? Vill ni ens läsa om sånt här? Isåfall skriver jag fortsättningen snart, och om inte så får historien sluta här.)

Komplex & Triumf

Jag träffade som sagt min op-kompis samma dag jag landade på 60kg, och det var superkul att träffas och prata. Mycket för att hon är i samma sits som jag. Vi pratade om magkatarr, bekräftelsebehov, matvanor, överskottshud och mycket mer!

Det är svårt att beskriva hur det känns att få beröm, komplimanger och få höra så gott som varenda dag (och ibland fler gånger om dagen) hur otroligt snygg och smal man blivit.

I början SÖG jag i mig ALLT gott folk sade om mig, och ibland är det fortfarande kul att få höra, men jag har börjat bli lite obekväm på sistone också. Att inspirera andra med sin framgång är SUPERKUL! När någon närstående stolt berättar hur hon/han gått ner si och så många kilon och säger att jag inspirerat dom så blir jag otroligt lycklig.

Men jag känner mig inte så där drop dead gorgeous som så många säger att jag blivit. Med kläder på känner jag mig förvisso supersnygg, men jag vet ju vad som döljs därunder. Den vetskapen gör att jag inte är helt bekväm, den vetskapen gör att jag fortfarande inte är nöjd.

Missförstå mig inte, att passera som snygg utåt sett underlättar mycket i livet enligt mig, och jag ÄR lyckligare och mer social tack vare det, för att inte tala om hur underbart det är att ha en kropp som är SÅ mycket friskare nu. Det är en befrielsekänsla som knappt går att beskriva i ord. Jag HAR äntligen sluppit ut ur mitt fettfängelse (som jag brukade kalla min stora kroppshydda).

... Den senaste månaden har 4 olika killar frågat mig om jag tränar mycket, eller också har de sagt något i stil med "Du tränar en del va?" medan de synat min kropp. Jag har inte en susning om varför, då detta är killar som INTE känner mig, och INTE sett mig när jag var tjock. Jag vet inte om jag ser vältränad ut, eller om det bara är någon lam form av raggningsreplik, men sådana uttalanden, precis som de helt överväldigande komplimangerna får mig att krypa ihop inombords.

Vältränad? Knappast. Jag känner mig som en bedragare, som en falsk person. Ingen anar vad för sladdrig kropp som gömmer sig under kläderna.

Och då har jag ändå haft tur enligt ALLA (och Jo, jag menar ALLA. Har inte mött på NÅN som förstått hur mycket jag våndas över mitt skinn) som inte fått mer överflödig hud än jag har.. Om jag räknar ihop hur många centimetrar som försvunnit med dessa 50kilon så är det totalt 256cm. 2,5m har försvunnit från min kropp totalt. Jovisst är jag tacksam över att magen inte hänger långt ner på låren i ett enda stort hudveck... men jag hatar den ändå.

Samma dag jag tog helkroppsbilderna så tog jag dessa bilder senare samma dag. Dels för att visa vad jag menar med att jag tycker magen är ful, men också för att visa ett "fysiskt besvär" som plötsligt infann sig för en hel del kilon sedan. Alla bilder går att klicka på för att se i full storlek.

Börjar med att visa lite från sidan. Jag har definitivt inget stort häng, men jag har en liten påse som hänger.

Och nu "besväret": Det lätt rödflammiga området är vart tros-o-byxkant sitter, och det både bränner som eld och kliar så att jag blir vansinnig! Tar ALLTID bilder på morgonen innan jag haft på mig byxor (eller också går jag utan byxor i några timmar innan), för annars vet jag att magen ser knölig å flammig ut. Har hittills inte hittat några byxor eller trosor som inte gör att magen börjar klia och svida...

En närbild...

Jag ska verkligen ta mod till mig och lägga mig i bikini på stranden i sommar, men jag bävar. Jag HOPPAS såklart att jag antingen får noll reaktioner på min kropp, eller också positiva, för kanske kan det få mig att sluta hata magen så som jag gör just nu..


Men nog om mina komplex! Jag vill berätta något som VERKLIGEN förgyllde min -50kilo dag!!

När jag var ung tonåring så brukade jag och min bästa killkompis smyga undan i största hemlighet för att kyssas och mysa. Vi började med det eftersom vi helt enkelt inte hade någon annan, samt att det kändes tryggt att "öva" med en kompis som inte ställde krav.

Men självfallet skedde det som alltid sker i en sådan situation. Jag blev upp över öronen förälskad i honom, och han förklarade att han helt enkelt inte kände på samma sätt. Som den dumma tonåring jag var, så valde jag att ändå fortsätta med vår hemliga "affär" och intalade honom att mina känslor försvunnit.

Jag frågade honom flera månader senare vad för typ av tjejer (utseendemässigt) han gillade, och han rabblade upp en massa saker, däribland att tjejen ifråga var TVUNGEN att vara riiiiktigt smal. Vid den här tidpunkten vägde jag ca 62kg och hade på min höjd enbart lite tonårshull att oroa mig över, jag var INTE tjock.. men enligt hans mått var jag det.

Hur som haver så avbröt jag hela "affären" innan det gick alltför långt. Vi blev extrema ovänner dessutom. Några år senare slöt jag fred med honom via brev, och trodde allt var lugna gatan. MEN. Varenda gång jag sett honom, vare sig vi gått förbi varandra, suttit inne på samma café eller annat så har han ALLTID ignorerat mig eller sett nedlåtande ut. Och varenda gång har jag velat sjunka genom marken. Att HAN, en kille jag var så stormförälskad i, ville bli bekräftad av, ville skulle se på mig och vilja ha mig, att HAN såg mig när jag blivit stor som en elefant... Det plågade mig in i själen. Jag ville bara försvinna varenda gång jag fick syn på honom.

Och nu på min målvikts-dag så trippade jag fram omgiven av rosa moln och stolt som en tupp på stan för att möta min op-kompis. Jag hittar henne och vi börjar gå mot närmsta fik då jag plötsligt nästan går in i någon. Jag tittar upp och möts av två bruna och VÄLDIGT häpna ögon. Jag insåg genast vem det var, och jag såg hur hans blick fokuserade på mitt ansikte och sedan min kropp.

Jag vände bort blicken och fortsatte gå, och sakta kände jag hur något växte inom mig. Triumf. Seger. Stolthet. Revansch...

Jag kan drunkna i den killens ögon vilken dag som helst, så kär var jag i honom. Och vetskapen om att han nu Vet att jag inte längre är en tjockis han kan se ner på, minnet av hans ansiktsuttryck när han såg mig, det kommer sätta ett leende på mina läppar LÅNGT framöver.


Och när jag ändå berättar om såna här ljuva triumfer kan jag passa på att berätta om en till som skedde för någon månad sen! Ojoj, jag är på mitt allra bästa berättar-humör nu!

Ni känner alla till typen är jag övertygad om, den där killen som var populärast av alla i lågstadiet ända upp till nian, och inte alltför sällan även populär i gymnasiet. Killen som var bra på sport, alltid var tillsammans med ledaren av det populära tjejgänget. Killen alla flickor blev förälskade i, men som oftast var en riktig uppblåst typ och ibland duktigt elak.

Den killen. Herr Populär.

En gång när jag vägde mina 110kg var jag påväg hem från ica med två kassar fullproppade av varmrätter, läsk, chips, godis och gud vet allt som jag ville hem med snabbt för att proppa i mig. Jag hade kladdigt dagen-efter smink som jag inte orkat tvätta bort, och otvättat stripigt hår jag struntade i att tvätta (för varför skulle jag bry mig? Jag var så fet att det inte spelade någon roll vad jag gjorde, jag skulle vara ohjälpligt ful ändå tyckte jag).. dessutom spöregnade det så mina enorma mysbyxor och t-shirt var plaskvåta... Jag kan inte föreställa mig hur tragisk jag måste sett ut den dagen...

Jag springer över gatan med blicken nitad vid marken, och plötsligt dunsade jag in i något så min ena kasse flyger ur handen. Jag tittar uppåt och ser rakt in i ögonen på en kille. Den killen. Herr populär.

Hans ögon blev tallriksstora och vändes mot min tappade kasse, och jag inser att mina chips, läsk och choklad ligger på gatan för allmän beskådan. När jag tittar på hans ansikte igen har han ett hånfullt och nedlåtande ansiktsuttryck. Jag ryckte åt mig kassen och rusade så fort jag kunde hemåt, och jag vet inte om jag inbillade mig, men jag tyckte att jag hörde ett skratt bakom mig.

Nu för en månad sedan stod jag utanför ica i väntan på att bli upplockad inför en liten roadtrip. Jag hade på mig mina bästa kläder, håret nyfärgat och tillfixat, omsorgsfullt sminkad och doftade gott av min bästa parfym. En bil stannar och ut ur den kliver Herr Populär och hans bästa vän Herr Cool (Herr Populär har ofta en eller flera sidekicks genom sina glansdagar, och självfallet är dom också alltid omåttligt populära).

Herr Populär går mot affären och tvärstannar rakt framför mig. Först ser han fundersam ut, som om han vill säga mig något, typ fråga mig vem jag är (det där TYPISKA ansiktsuttrycket någon får innan de hälsar och säger något i stil med "Det var längesen"), då hans ögon plötsligt blir enorma och han skyndar in genom dörren bakom mig. Hans kompis Herr Cool tittar också häpet på mig, vilket övertygade mig om att Herr Populär förmodligen berättat om hur jag såg ut SIST han såg mig.

Lyckorus. Ljuva underbara upprättelse. Ät upp allt ont ni sagt om mig!


Finns ytterligare tre personer jag skulle vilja få upprättelse hos, två av dom är faktiskt möjligt men skulle kräva planering (HAHA, känns absurt dokusåpa-aktigt, men det vore verkligen något att minnas for life), den tredje kan jag dessvärre inte lyckas med, utan det blir slumpen som avgör ifall jag får upprättelse där.


Har ni någon gång fått någon form av upprättelse eller triumf-känsla? :)

Ps. Min faster har varit bortrest i nästan en vecka, och lika många dagar har mina promenader också uteblivit... iof har jag inte suttit still en enda dag utan ränt runt på stan, träffat vänner osv, men jag tycker inte det räknas riktigt.. SKÄRPNING FATTIE! Och det enorma fruktansvärda monster-suget? Jodå, gör sig fortfarande påmint vareviga kväll :( Har nu köpt en 70% chokladkaka, funderar på om man kan ta en ruta varje kväll för att stilla suget, eller om det är fel metod. Är skitkass på det här med kolhydrater, kalorikoll osv, hur illa är det att äta 1st ruta 70% choklad om dagen?

MÅLVIKT! - minus 50 kilo!!

Okej.. Jag grinar av lycka.

Jag har gått ner 50kg. Även om jag går upp ett halvkilo redan imorn så har jag iaf stått på mållinjen nu. Nu vet jag att det inte bara var en ouppnåelig dröm. Alla dom där kilona som jag gått runt och trott att jag skulle behöva släpa på resten av mitt liv.. dom är borta nu.

Självfallet firade jag omgående genom att ta nya bilder!

(Som vanligt är alla bilderna klickbara.
Klicka för att se i FULL storlek)

Och självfallet har jag satt ihop alla föregående bilder också så att man lättare kan se den successiva kroppsförändringen. (Även dessa bilder är klickbara)







Jag känner mig helt dimmig i huvudet. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle komma ner 50kg. Jag slängde ju tillochmed alla gamla sparade kläder som skulle passa för den här kroppen, jag har bara kläder som passar för ca 67kg och uppåt. JAG SLÄNGDE KLÄDERNA SOM SKULLE PASSAT NU! hahaha, det om något är väl bevis för att jag aldrig trodde detta.

Jag ska ta mått nu så fort jag skrivit klart här, så det dyker också upp nån gång idag i sidospalten till höger.

Ojojoj.. Målvikt. Jag har nått min målvikt. Om jag hade haft champagne hemma hade jag skålat med mig själv nu! Däremot ska jag faktiskt iväg för att fika med kvinnan som skulle opererats samtidigt som mig (men istället fick opereras några dagar senare). Har inte träffat henne sedan Juni 09, och inte pratat med henne sedan.. sept-okt 09? Ska bli sååå kul! Och jag är SÅ nyfiken på hur det gått för henne!

För 10 månader sen vägde jag 104kg. Så nu har jag gått ner 50kg sedan min maxvikt, och 44kg sedan operationen.

HA EN UNDERBAR DAG!!! Kramar till alla!!

Jag kommer säkert studsa runt som en studsboll av glädje hela dagen.... :D

Påsk utan påskägg

Inte gick jag ner det där halvkilot den här veckan. Skit och mögel också! Är sååå sugen på att ta nya mått och helkroppsbilder... men jag ska hålla mig i skinnet.

Veckans vikt: 60,5kg

Har haft en helt underbar påsk utan påskägg och utan godis. Har dock ätit en LCHF muffin som min lilla mamma bakat, dunderstark kakaosmak, tuggig pga all kokos, och inte ett dugg söt. Passade perfekt till kaffet :)


Har dessutom upptäckt något som både är bra och plågsamt.. Jag går hela dagarna och är helnöjd med maten jag får i mig, men när kvällen kommer... OJOJOJ vilket SUG jag får. Jag vill inget annat än å äta, HELA TIDEN. Och ja, visst är det typ kakor och popcorn och annat skitdumt jag är dundersugen på..

Varje dag är en kamp. Varje dag är en kamp. Varje dag är en kamp. Jag får aldrig glömma det!

Nu ska jag HINKA i mig vatten.

Glad påsk i efterskott :)