Olika bestämmelser?

Först ut..

Veckans vikt: 56,5kg

Om 1,5kg är jag halverad. HALVERAD. Tanken på att kunna säga "Jag väger lika mycket som jag gått ner" eller "Nu är jag faktiskt halverad, på RIKTIGT, på pricken!" gör mig lite exalterad, på ett sjukt sätt. Jag är faktiskt övertygad om att det lätt kan slå slint i huvudet på en när man går ner mycket i vikt, att man blir helt besatt av att se hur siffrorna på vågen minskar.


När jag var hos min läkare sa jag "Jag väger nu 57kg, jag har alltså gått ner 53kg. Går jag ner mer än 2kg till så kommer jag ringa dig och be om näringsdrycker, för jag får inte gå ner för mycket helt enkelt" och det känns väldigt tryggt och bra. Min läkare är nästan överbeskyddande och har genom åren nekat mig diverse mediciner jag bett henne om, just för att hon bryr sig och inte ville att jag skulle prova vad som helst. Så genom att säga DET till henne har jag nu placerat en säkerhetslina runt mig. Hon kommer ha koll på mig. Hon och alla andra jag sagt det till. Hehe. Jag har varit blind för både min kroppsmassa och vikt en gång tidigare, och jag vill inte utsätta min kropp för något sådant igen, även om det den här gången skulle vara åt motsatta hållet. Better Safe than Sorry!


Och angående huden, plastikoperationer osv i föregående inlägg.. Jag börjar bli lite tokig över vad som gäller? Vissa med (enligt mig) skitlite överskottshud får beviljade plastiker, medan andra med skitmycket blir nekade. Vissa pratar om ett visst antal centimetrar häng som krävs för att bli beviljad, andra pratar svampinfektioner, och ytterligare några säger att ALLA som genomgått en magsäcksoperation är GARANTERADE plastik efteråt ifall de VILL ha det?!

Känns som att jag läst igenom (sen flera månader tillbaka) bestämmelser, personliga erfarenheter och allt möjligt på internet, men känner mig fortfarande helt förvirrad. Så jag har helt sonika bestämt mig för att inte TRO, spekulera eller gissa ett SKIT nu. Jag tänker bara vandra in till min läkare den 8 Juni utan varken hopp, förväntningar eller något alls. Jag tänker vara HELT nollställd och inte ha en susning om vad hon kommer tycka, säga, eller vad som gäller. Jag ska bara säga vad jag tycker och känner, och hoppas att hon är rättvis.


Ps. FÖRLÅT att jag inte svarar på några kommentarer just nu.. känns som att jag alltid är påväg till sängen (som Nu) för att sova eller ut genom dörren för att umgås med folk efter att jag suttit här. Men jag läser dom ALLA och blir verkligen superglad av allt ni skriver!

Min fina doktor

Var hos min läkare igår och vi bokade in en ny tid den 8 Juni (känns passande.. min ettårsdag som opererad ju! haha). Då ska hon hjälpa mig att ta lite kontakt med sjukhuset jag opererades på angående årskollen, samt ska hon bedöma om min hud på bröst och mage behöver åtgärdas.

Jag förstod det som att: hon avgör om det KAN behövas åtgärdas, och i så fall skickas jag vidare till en kirurg för slutgiltig bedömning.

(Klicka på bilderna för att se i större format)

Jag har en underbar läkare, hon kramade om mig och sa "Du vet Fattie, vi ska hjälpa dig med precis allt du behöver hjälp med" och det gav mig en nostalgikick... Jag var ca 16 år och grät inne på hennes kontor, varpå hon gav mig en kram och lovade att hjälpa mig med mina viktproblem. Nu, 6 år senare så har jag inte viktproblem längre, delvis tack vare henne.

Nu ska jag ha en underbar fredagkväll! Hoppas ni alla också får en trevlig fredag!

Veckans vikt

Den här veckan har jag stått still!

Veckans vikt: 57,0kg

Och det känns bara bra. Det får gärna gå långsamt eller stanna helt nu. Vore skönt att slippa dricka näringsdrycker tycker jag :)

Jag lever

Mitt liv har verkligen ändrats i takt med att jag gått ner i vikt, och den största ändringen är nog att jag spenderar mindre mindre och ännu mindre tid vid datorn. Dock gillar jag både att blogga, skriva och småpyssla med annat vid datorn, så jag kommer aldrig i livet sluta att bänka mig här helt!

Just nu är jag ute och umgås med vänner varenda dag och det känns som att mitt hem bara är en plats jag sover på, och sen jag träffat Killen sover jag inte hemma mer än kanske varannan natt, så mitt hem känns "mindre hemma" än någonsin.

Men jag tänkte ändå försöka "uppdatera" lite kring vad som pågår!

Motion: Inga planlagda promenader, men tiden med folk innebär så gott som alltid många timmars promenerande om dagen, och just nu räcker det, fast i framtiden ska jag försöka med något hårdare och mer rutinlagt.

Mat: Vissa dagar slarvar jag som bara den. Antingen för att jag nästan lever på fikabröd en hel dag, eller för att jag kanske enbart äter frukt (pga tidsbrist som gör att jag blir för stressad för att ställa mig i köket). Jag tror dock detta bara är tillfälligt, och när jag vant mig mer vid min fartfyllda tillvaro så kommer matbeteendet bli mer stabilt.

Självförtroendet: På ett sätt känner jag mig vackrare än någonsin. Killen säger att jag är vacker. Hela jag. Han har ju sett mig i underkläder/badkläder.. Och tycker ändå att jag är vacker.
Men jag känner mig fortfarande ful. Med honom är jag vacker, men när jag är med andra eller ensam är jag ful. känner mig ful rättare sagt.


Jag har beställt tid hos min läkare, och när jag går dit tänkte jag ta upp hur jag känner med huden på magen och brösten. Hon är ju min husläkare och det var hon som skrev remissen för min operation, så kanske kan jag få hjälp med huden genom henne. Det är värt ett försök iaf. Och jag har fortfarande inte blivit kallad till ettårskontrollen på sjukhuset där jag opererades, så snart ringer jag dit och frågar när fanken jag ska komma. Känns enormt irriterande att dom inte kallade mig till någon halvårskoll, och att de nu inte kallat mig till någon ettårskoll när det faktiskt inte ens är en månad kvar tills min ettårsdag som opererad.. gör mig verkligen verkligen irriterad.

Med det sagt... livet rullar på, och jag menar verkligen LIVET. För jag kan inte minnas sist jag kände mig så levande. Sist jag var utomhus och sög i mig dofterna från årstiden och verkligen KÄNDE dofterna. Sist jag promenerade i regnet och verkligen KÄNDE dropparna mot huden. Jag lever. Jag andas. Mitt hjärta slår.


Jag har lust att krama varenda människa jag får syn på idag, för så lycklig är jag. Livet är inte perfekt, men det är ett liv, och jag lever det. Äntligen!

Oj

Ja jisses, nu är jag där. Nu nådde jag vikten jag drömde helt fanatiskt om som tonåring...

Veckans vikt: 57,0kg

Och det innebär ju också att jag halverat mig om bara 2kg (och om det blir mer än 2kg till som försvinner så blir det helt enkelt att skutta iväg till min doktor och be om näringsdrycker)..

Jag känner mig helt.. skrämmande likgiltig. Kanske är det för att huvudet är överfyllt av rosa moln numera, eller kanske är det för att det helt enkelt känns FÖR overkligt. Så overkligt att jag nånstans inom mig inte riktigt tagit till mig det.

Men glad är jag iaf! Det känns verkligen som en seger.

Fatties historia - del IV

Här kan ni läsa:
Fatties Historia - del I
Fatties Historia - del II
Fatties Historia - del III
Fatties Historia - del IV - AKTUELL

Snabb återblick:
13-14år Kär i bästa killkompisen.
14-15år Mitt första halvår med pojkvännen + utfrysningen i skolan
och nu kommer mina år som 15-o-16 åring...

Skolan blev bra igen även om det kändes stelt och falskt. Med tiden lärde jag mig att helt enkelt sluta tänka på vad som hänt, sluta tänka på att dom jag umgicks med varje dag - skrattade och skvallrade med - hade behandlat mig som en spetälsk under flera månader.

Jag återgick ganska snabbt till att hata mina föräldrar också. Det var så enkelt och lättillgängligt att ta ut all min ilska och frustration på några som jag VISSTE var roten till allt ont. Att vråla till min mamma att hon borde aborterat mig, eller bete mig som en obryende skitunge när pappa kom på mig med att använda kyrkan som täckmantel för att smita ut och supa... det var så enkelt. Det var så bekvämt att såra dom, för dom förtjänade det.

Jag berättade precis allt för min pojkvän. Mina hemligheter och andras hemligheter. Han visste allt om alla.. det enda han inte visste var hur sjukligt sårad och svartsjuk hans beteende gjorde mig. Han arrangerade så jag fick träffa hans tjejkompisar, och de var alla så rara och gulliga att jag omedelbart slutade hata dom trots min grovt inbitna svartsjuka. Hans vänner var mer hyggliga mot mig än någonsin, och jag började längta efter att få leva i hans värld på heltid.

Det hade nu gått lite mer än ett år efter att vi blev tillsammans. Det var september, vi hade haft en jätteromantisk ettårsdag, vi hade rest på semester med hans familj under sommaren och livet var fantastiskt. Men svartsjukan gnagde långt bak i ett hörn av mitt hjärta, så en dag när han tog ett telefonsamtal som han av någon anledning ville ha i ensamhet, så började jag snoka igenom hans dator. Och jag hittade chatt-konversationer som låg lagrade. Chatt-konversationer där han skrev till vänner och skolkamrater att jag bara var en tillfällig tjej, att han var otrogen jämt och ständigt, att han skulle dumpa mig så fort han tröttnat.

Jag tog av mig silverringen jag fått av honom på alla hjärtans dag, lade den vid datorn och gick ut ur huset. Hans familjs hus var en sjötomt, och de hade en brygga och en liten båt, så jag tog båten och rådde ut på sjön med den. Jag visste inte riktigt varför, eller vad jag hade tänkt göra. Jag ville väl helt enkelt springa iväg från honom utan att han skulle kunna följa efter.

Jag hörde honom ropa panikslaget på mig plötsligt. Hans röst var långt borta och jag höll för öronen i hopp om att det skulle få ropandet att upphöra. Vilket det gjorde till min lättnad. Men när jag tittade upp så såg jag hur min pojkvän slet av sig alla kläderna och kastade sig i sjön. I september. och han började simma mot mig. Jag satt helt stilla, och jag hjälpte honom inte när han kravlade sig upp i båten. Han var alldeles blå och skakade av köld medan han stammade fram sin förklaring. Att han älskade mig, att han var rädd för att killarna i skolan skulle tycka att han var en mes och toffel, att han bara sagt sådär för att "inte sjunka i rank" bland killarna. Att inte ett ord var sant, att han aldrig någonsin mer skulle säga något så idiotiskt till någon, och än en gång att det absolut inte var sant. Jag hade suttit helt stilla en lång stund, men bröt ihop när han väl tystnat. Och trots att han skakade av köld och var dyblöt så tog han mig i famnen och tröstade mig och bad om förlåtelse. Och jag tänkte "om det han sagt till killarna verkligen varit sant så hade han inte varit så rädd för att förlora mig.."

Så jag valde att tro honom och förlåta honom.

Utåt sett var vi det perfekta paret. Ingen visste något annat än det vi valde att visa upp och berätta om, vilket var: Vi var kära, vi hittade på saker, jag accepterade alla hans tjejkompisar, hans killkompisar gillade mig, jag passade upp på honom som "en liten hemmafru" och hade blivit en i hans familj och firade alla högtider med dom. Men bakom kulisserna fanns det alltid en handfull tjejer på internet som mer än gärna berättade för mig hur han var otrogen, eller hur de sett honom umgås med tjejer. Så varenda gång han gick på toa eller gick hemifrån så snokade jag igenom hans rum i jakt på bevis för att han var otrogen. Jag bläddrade igenom hans telefonbok och hans sms, jag lyckades ta mig in på hans hotmail där jag letade igenom alla hans mail. Men jag hittade inget.

När jag var bortrest till min pojkvän så gick vi på bio eller hyrde film, och åt godis. När jag var hemma isolerade jag mig oftast, och åt godis. Jag åt godis när jag var lycklig, och jag åt godis när jag var olycklig. Detta innebar ju självfallet att jag började gå upp i vikt.

Jag fyllde 16, och innan jag visste ordet av hade jag hoppat upp till 69kg, något jag absolut inte vågade berätta för min pojkvän. Jag gick med i en viktklubb där jag fick skriva upp allt jag åt och hur mycket jag tränade.. och det gick riktigt bra. Jag lyckades ta mig ner till 66kg.

Så en dag på hösten när han var i ett annat rum började jag än en gång snoka igenom hans saker, och framförallt hans dator. Av en ren slump var han inloggad på sin mail och jag fick syn på ett mejl från ett mobilnummer. Jag klickade på mailet och kände mig lite fundersam. Mailet bestod endast av en bild. Där låg han och jag på hans säng. Jag låg naken ovanpå honom, tungorna utsträckta mot varandra... varför kunde jag inte minnas när vi tog bilden? Men jag insåg snart att även om flickan på bilden hade många likheter i ansiktet med mig så var det inte jag alls. Det var en av hans bästa tjejkompisar. En tjejkompis jag själv börjat tycka väldigt mycket om till och med.

Jag reste mig från datorn och gick ut ur huset, men den här gången tog jag inte båten utan bara gick. Än en gång visste jag inte riktigt vart jag var på väg eller varför. Jag visste bara att jag var en idiot. Jag visste bara att jag hatade honom. Jag klev på något vasst och insåg att jag hade glömt skorna hemma. Var det "hemma" ens? Jag var en idiot.

Jag hörde springande bakom mig, och jag behövde inte ens vända mig om för jag förstod ändå att det var han. Så jag började springa. Jag ville inte höra hans ursäkter. Jag ville inte gå på fler av hans lögner. Jag sprang, och han ropade på mig, bönföll mig att ge honom en chans att förklara. Jag fortsatte att springa tills jag trampade på något vasst igen så jag blev tvungen att stanna. Mina ögon brände. Tydligen grät jag.

Han började förklara att han och hans kompis druckit sig jättefulla och masserat varandra men att absolut ingenting hade hänt. Den här gången skrek jag åt honom att han var en idiot ifall han trodde att jag skulle "gå på den". Då började han skrika tillbaka att det var elakt av mig att bara anta att han varit otrogen utan tydligare bevis. Vi skrek och bråkade en stund, tills jag sjönk ihop och grät. Han omfamnade mig, tröstade mig och försäkrade mig hundra gånger om att han verkligen talade sanning, men att han ändå var ledsen -För det han gjort var fel ändå. Jag förlät honom inte direkt, men gick med på att följa med honom hem igen.

Den nästföljande tiden försökte jag få honom att bryta kontakten med tjejkompisen. Vilket han vägrade och dessutom fick tjejkompisen att bli arg på mig. Och jag ältade händelsen ofta, drog ofta upp det hela, och han blev argare och argare över att jag inte kunde släppa det hela, förlåta och gå vidare. Jag började äta chips och dricka coca cola nästan varenda kväll när jag var hos honom, och när jag var hemma försökte jag förtvivlat låta bli, men allt som oftast slank det ner en chokladkaka när jag var påväg hem från skolan, och på de dåliga dagarna då jag tänkte mycket på min pojkvän och alla tjejer så brukade det slinka ner ytterligare en chokladkaka, eller en liten lösgodispåse. Jag gick snabbt upp de där tre kilona jag lyckats gå ner med viktklubben, plus några till. Lagom tills våren vägde jag 72kg.

Sommaren närmade sig, och snart firade jag och min pojkvän vår 2årsdag. Vi gick först ut och åt, vi gick på bio där han höll mig i handen under hela filmen, sen tog vi en promenad i en park med kvällsbelysning.. och där och då trädde han en ring på mitt finger och frågade om jag ville förbli hans. Det var en så ofantligt romantisk kväll, och framför mig stod killen jag älskade så att hjärtat värkte. Vad annat kunde jag svara än "Ja"?

Direkt efteråt så förde han mig till en god väns lägenhet, där alla våra vänner stod och väntade, iklädda hattar och tutor. De gratulerade oss, sjöng och bjöd på sprit. Jag var i himmelriket. Hur hade jag kunnat tro att han varit otrogen? Hur hade jag kunnat tro något ont alls? Han älskade mig och ville behålla mig för alltid, han hade bjudit in alla sina vänner att fira med oss, han hade gjort allt detta för att fira vår kärlek. Självfallet var hans påstådda otrohet och min löjliga svartsjuka bara hjärnspöken. Aldrig mer skulle jag låta mig själv tro på sådana dumma rykten! Aldrig mer skulle jag dra slutsatser där jag faktiskt kunde ha helt fel!

Dessutom så sa han att vi skulle gifta oss när jag gått ner till 55kg så han kunde bära mig över tröskeln. Vilken motivation! Vilken morot! Jag var lyckligast på jorden och nu skulle jag verkligen se till att bli smal, en gång för alla!

Nollställd

Veckans vikt: 57,5kg

Jag känner mig lite nollställd gällande tänket på mat, vikt och träning. Det enda som snurrar i mitt huvud just nu är tankar på killen jag träffat.

Han är så otroligt fin och snäll mot mig. Han säger att jag är vacker. Han bjuder mig på middag, tar mig på promenader, och hör av sig flera gånger om dagen för att han saknar mig.

Mitt huvud är fyllt av tusentals tankar, funderingar, rädslor och förhoppningar.


..Men jag ska försöka samla ihop mig snart så jag kan skriva något vettigt eller intressant.


Ujuj. har någon tips på hur man puttar undan det rosa fluffet och gör rum åt andra viktiga tankar?


Ps. Såg att många som kommenterat mitt förra inlägg uppmanade mig att berätta för nära & kära om min plan på att gå till läkaren ifall jag inte slutar gå ner i vikt. Jag har redan berättat, och berättar det på nytt varenda gång någon säger att jag nog inte borde gå ner mer. Det hjälper lite, fast folk verkar fortfarande oroa sig. Men det är väl så nu i början när de är ovana vid att jag går ner i vikt, med tiden slutar de nog oroa sig! Tack för alla tips och stöttande ord!

Knasig & För smal

Lite tankar jag hade nu på morgonkvisten...

FÖR SMAL?
Dels så grubblar jag mer och mer på det här med att så många börjat säga "det räcker nu" till mig. Det är inte längre någon tyst liten uppmaning om att jag borde gå ner till min målvikt på 60kg och sedan VARA nöjd, utan numera säger folk saker som "oj så smal du blivit, det är nästan för mycket du gått ner, så nu får du akta dig"...

Vissa dagar tycker jag det är knäppt. För inte tusan har jag blivit supersmal, inte tusan är jag SÅ smal att jag ser sjuk ut? Men sen måste jag påminna mig om att jag är ganska självblind. Som stor kunde jag inte greppa HUR stor jag faktiskt var, och jag är säker på att det är likadant nu fast åt andra hållet.

Då började jag grubbla på om jag gör något speciellt för att gå ner i vikt nu... Jag håller ju fast vid mina regler om att inte äta godis, chips och dricka läsk, men utöver det? Nej. Varenda gång jag blir hungrig så äter jag. Min ena bror sa sist vi sågs "Gud vad du ÄTER hela HELA tiden!", hemma hos mina föräldrar är det lätt hänt att jag äter tills jag nästan spricker, och igår fikade jag med en vän och det blev totalt en muffin och två donuts för mig under dagen (visst, jag äter inte sötsaker varenda dag, utan detta är bara ett förtydligande av att jag definitivt inte svälter mig själv eller något annat för att gå ner i vikt, jag bara gör som jag gjort tidigare under den här resans gång).

Häromdagen frågade jag mig själv om jag kanske BORDE börja äta godis och sånt där igen, för att vikten skulle bli stabil då kanske? Men NEJ. Syftet med mina nya vanor är inte att tappa så mycket vikt som möjligt eller att balansera på en specifik siffra, utan att kroppen ska må bra och att mina nya banor ska sätta sig i ryggraden. Och självfallet förstår jag att jag inte kan gå ner hur mycket som helst.. Är ju därför jag kommer gå till läkaren om jag fortsätter ner till under 55kg. Jag tror det är sundare för vanorna och kroppen att stabilisera vikten utan att korka igen mina säkerligen redan misshandlade blodkärl och hjärta..

Jag undrar hur andra i min närhet ser på mig och tänker på mig. Jag känner av både att de är glada för min skull, men allt oftare känner jag nu en smygande oro. Jag undrar till vilken grad jag själv oroat mig om det varit ombytta roller? Jag vet sedan tidigare att jag alltid känt en klump i magen när någons viktnedgång ser ut att "gå för långt".. Och det är den vetskapen som gör mig mindre arg över folks uttalanden och reaktioner numera. Oro är omtanke.

TRÄNINGEN
Min faster har åkt bort och jag försummar mitt promenerande fullständigt. INTE BRA. Jag måste lösa det på något sätt...

DET ROSENSKIMRANDE
Jag tror att jag fortfarande är rädd. Det blir värre om kvällarna, då växer sig klumpen i magen riktigt riktigt stor. Igår visste jag knappt vart jag skulle ta vägen. Och jag är arg, för jag hade ingen aning om att jag var såhär pass "trasig" på den här punkten.

Killen är så himla fin och omtänksam. Han är seriös, lugn och jag trivs så ofantligt bra med honom.. Så jag ska helt enkelt arbeta med mig själv och att vara mindre rädd. Jag vill inte gå miste om chansen att bli lycklig bara för att jag är så.. knasig.

Lite hoppfull och rädd

Äntligen har bloggen blivit lite upp-piffad! På sätt och vis känns den lite väl grisrosa, men det får duga!

Mitt huvud är fortfarande fyllt med rosenrött skimmer... Och jovisst är det så att jag träffat någon.

Lustigt nog berättade jag så gott som på direkten att jag varit tjock och gjort en GBP operation.. och jag tycker han är väldigt finkänslig kring det hela. Han är nyfiken och frågar lite småsaker nu och då, men är samtidigt lite försiktig, som om han är rädd att säga något som kan såra. Han snuddade även vid mina bristningar på armarna och undrade vad det var, och efter att jag förklarat så började han ursäkta sig som om han sagt något olämpligt.

Ojoj. Hela magen pirrar och jag vet knappt vart jag ska ta vägen.

Men samtidigt är jag helt vettskrämd. Det är ganska lustigt, jag som längtat så efter att träffa någon, och nu är jag väldigt nervös och rädd. Rädd för att bli lekt med. Rädd för att satsa och förlora. Rädd för att mitt ganska nyläkta hjärta ska brista igen.

Men vad är livet värt utan chanser? Uttryckte min oro för en god vän ikväll och hon citerade en låttext som jag tyckte passade bra ikväll:

"It's the heart afraid of breaking
that never learns to dance
It's the dream afraid of waking
that never takes the chance
It's the one who won't be taken
who cannot seem to give
and the soul afraid of dying
that never learns to live"

Bette Midler - The Rose

Överfyllt huvud

Känns väldigt skönt att det börjat gå neråt igen. Har börjat äta myyycket frukt (istället för de syndiga kakorna) och skärpt till mig med att inte äta så fort jag tittar på tv...

Veckans vikt: 58,5kg

Hursomhelst. Jag ber om ursäkt för att jag varit lite dålig på att uppdatera här i bloggen. Dels håller jag på med en ny design, dels är jag lite slutkörd i huvudet (avskyr när jag blir sån, känns som någon form av light-utbränning), men sen är huvudet dessutom fyllt med lite rosenrött skimmer för tillfället.. hihi.

Får väl se ifall mina förhoppningar besannas eller rasar samman..

Nu ska jag fortsätta med bloggdesignen. Ska bli SÅ skönt när den är klar.