+1kg & prat om fetma - sterilitet

Känns skittrist, men lagom tills veckans vägning igår (söndag) så hoppade vikten upp från 70kg till 71kg. Antar att det var julens onyttigheter som bestämde sig för att dyka upp.


Men jag tycker faktiskt att jag åt vettigt den här julen. Över 4 dagar blev det 2 bitar hemgjort julgodis, 8st julkakor mamma bakat och ungefär 4 små glas julmust till julmaten. Ingen glögg, ingen knäck, ingen ischoklad. Har dock druckit ganska rikligt med alkohol den här veckan, kanske var det som ligger bakom kilot?

I vilket fall... hann ju ta bilder när jag var nere på 70, men jag ska vänta med måtten samt att kryssa över delmålet tills jag gått ner det där förbaskade kilot igen!


Men jag måste ändå säga att jag haft en fantastiskt härlig jul! Det har varit så trevligt och jag ångrar ingenting jag åt! Är ju bara jul en gång om året ;) Är ni alla nöjda med er jul?

:)

- - - 1,5 timme senare - - -
Kom på något jag glömt att ta upp! Jag satte in min första p-stav när jag var 16 år och vägde runt 75kg, och inom några månader hade jag gått upp runt 10kg, och mensen försvann helt och hållet. Så, mellan åldern 16 till 21 hade jag ingen mens, och jag sa till alla som undrade att det var tack vare p-staven jag slapp den, detta var något jag även intalade mig själv eftersom alternativet (att min övervikt gjort mig steril) var för skrämmande.

Men nu när jag gått ner i vikt så började den komma tillbaka (fast med långa mellanrum i början), och nu kommer den varje månad. Och jag har fortfarande p-stav, så nu fick jag verkligen bevisat en gång för alla att det var min övervikt som låg bakom.

Det känns skitskumt, jag är helt ovan vid den och blir lika förvånad varje gång. Men det är också en lättnad, för det är ju ett tecken på att min kropp tillfrisknat och fungerar som den ska igen! :) haha. Sjuk grej att bli lättad/glad över egentligen..

Världens bästa julklapp: Minus 40kg!

Idag är det julafton, och jag fick VÄRLDENS BÄSTA JULKLAPP! Det sista kilot har försvunnit och jag har därmed gått ner hela 40kg och nått ytterligare ett delmål!

Lyckades ta lite helkroppsbilder mitt i julstressen, måtten tar jag imorn! :)

(Klicka på bilderna för att att se i större format)

Här visar jag hur jag successivt krympt. även dessa bilder är klickbara.






Hoppas ni alla hade en riktigt härlig jul! :)

GOD JUL!

Urs, får dåligt samvete över hur jag försummat bloggen nu i några dagar, men jag har både haft fullt upp och väldigt stressigt!

GOD JUL alla!


Jag återkommer så snart jag kan! <3

1kg kvar

Veckans vikt: 71,0kg

Bara ett kilo kvar nu... oooh. Det känns så SEGT.
Är väl antagligen för att jag är så nära...

1kg till och sen har jag gått ner 40kg.
40kg...sinnessjukt! det är ju en hel anorektiker typ.

Slänger upp en bild där jag drar lite i huden på magen.
Sen ser man skuggan av ett höftben också!! :D Var inte säker på att jag hade höftben under allt hull faktiskt...

Godisberoende & att äta sina känslor

Jag tänkte göra ett försök att berätta exakt hur jag lyckades sluta med godis, och hur jag lyckades sluta tröstäta.

Att jag opererat mig blev definitivt den utlösande faktorn för den här självinsikten, men eftersom de flesta opererade kan äta godis och annat så är det inte operationen som hindrar mig idag från att tröstäta - för mitt tröstätande var aldrig relaterat till MÄNGDEN mat eller godis jag stoppade i mig, utan beteendet i sig.

Att helt plötsligt få ett enormt sug efter att äta, vadsomhelst. Mat, godis, kex, negerbollssmet... Jag har tillochmed tröstätit vanliga osockrade kellogsflingor när jag inte haft något annat tillgängligt. Men visst vill man helst äta något gott, och i mitt fall var inprincip allt skitdumt GOTT (precis som de flesta tycker).


Redan efter 1 vecka på nutrilett så började jag lägga märke till när jag ville äta mat eller godis som mest, och det var inte när jag var hungrig (!). Ytterligare en vecka gick och jag märkte ännu lite tydligare NÄR jag ville äta. Efter dessa två veckor beslöt jag mig för att helt enkelt försöka fortsätta på samma sätt, nu när jag börjat förstå/märka mönstret i mitt ätande. Och ju längre tid som gick, ju mer tydligt blev Mitt mönster...

Jag fick ett helt olidligt begär efter att äta något dumt varenda gång...
..Jag kände mig ensam och utan vänner
..Jag tyckte att någon inte förstod mig
..Jag gick förbi en spegel och kände mig ful
..Jag funderade över mitt liv
..Jag törstade efter kärlek
..Jag tänkte på mitt ex
..Jag blev rastlös

..och listan kan göras oändlig. Kort sagt: i början fanns suget efter att stoppa något i munnen där HELA tiden nästan. I takt med att jag började glömma/komma över mitt ex så försvann suget efter mat när jag tänkte på honom. Och när jag var sysselsatt (inte rastlös med andra ord) så försvann suget också. När jag insåg att det fanns lika många som förstod mig som de som inte förstod mig så försvann suget på den punkten med (men bara för att jag märkte mönstret så försvann INTE suget direkt! Det tog sin tid..)

Jag tror framförallt att suget försvann, för att jag inte matade begäret. Varje gång en situation uppstod då jag VILLE äta något (bara något litet. bara en näve chips, eller en liiiten chokladbit..) men lät bli, så lärde jag mig att hantera situationen genom att TÄNKA istället för att äta.

Detta var något helt nytt för mig. Förr brukade jag sitta och småmumsa på saker medan jag satte på en film eller något annat för att helt enkelt fly från känslorna som bubblade upp inom mig.

Kan väl tillägga att godis och skräpmat (pizza, hamburgare, varmrätter etc) alltid var mitt förstahandsval när jag tröståt. Så genom att strikt förbjuda just detta, märkte jag mönstret ännu tydligare. För varenda gång det där "monster-suget" kom (alltså, inte vanligt sug när man är småsugen på en speciell maträtt, och inte heller hunger, utan suget man får när en psykologisk påfrestning sker) så suktade jag JUST efter snabbmat och godis. Medan när jag bara var hungrig så ville jag ha typ husmanskost, eller när jag blev småsugen ville jag ha en specifik maträtt. Suget efter godis och annat dumt dök enbart upp när jag var ledsen över något.

Så i mitt fall hörde godissuget till största del ihop med att jag var ledsen. Vilket det kanske inte alls gör för andra, och därav kanske inte mitt sätt funkar för andra heller. Men jag kan ju säga att jag hade inte en susning om att mitt godissug bottnade i känslor förrän låååångt efter att jag slutat med det.

Och jag kan erkänna att på sistone har jag känt mig väldigt kärlekstörstande, känner mig lite som en hormonell tonåring igen... och det har påverkat mitt monsterssug enormt! Flera gånger i veckan så kommer suget efter choklad nu, och det är alltid i samband med att jag tänker på killar. Dödsfjantigt... Jag känner mig dödsfjantig. Men eftersom jag vet VARFÖR jag är sugen på chokladen, så är det lättare att motstå. inte lätt, men lättARE. För egentligen är jag ju inte sugen på choklad, eller hur? Jag är sugen på ett par glittrande ögon, en varm famn och närhet... Och det spelar ingen roll hur mycket choklad jag skulle stoppa i mig, för chokladen kan inte ge mig det jag verkligen vill ha.


Men som sagt: Jag har ingen aning om ifall avhållsamhet kan fungera för andra. Men det var avhållsamheten som tvingade Mig att se inåt.

Varje dag är en kamp, för alla.

Nu när jag tjatat klart så tackar jag för mig ikväll och
önskar er alla STORT LYCKA TILL nu över julen! :)


Ps. Kom på nu, något jag själv funderar på att göra:
Köpa en liten dagbok eller liknande, och slita fram den och skriva ner mina känslor varenda gång jag får monsterssuget. Det kanske skulle funka ännu bättre än att bara grubbla över sina känslor? Att skriva av sig är ju väldigt effektivt...

God Jul! här får du lite viktminskning!

Vissa dagar när jag får kommentarer som
"men shit.. vad slank du börjat bli!"
följt av ett väldigt tyst ".....jag vill också...."
så önskar jag att jag kunde ge bort viktminskning i julklapp till dom jag älskar...


Jag har verkligen försökt tipsa, stötta, peppa och motivera... men det hjälper inte. Folk verkar snarare bli irriterade eller ledsna när jag försöker "dela med mig av min visdom".

Jag undrar om det beror på att jag var tjejen som flög upp i vikt under loppet av bara några år, att jag var den utan självbehärskning och utan självinsikt? Trodde alla att jag skulle fortsätta bli fetare och fetare tills den dagen jag dog?

Det här är ganska sjukt. Aldrig trodde jag att man fick Dåligt Samvete på köpet vid viktminskning...


För att prata om något annat.
Jag har velat ganska länge kring huruvida jag ska skämmas över att jag var en tjockis. Om någon får syn på en gammal bild av mig där jag vägde nästan 40kg mer, hur ska jag reagera? Ska jag krypa ihop och ursäkta min tidigare patetiska livsstil?

Det tog lång tid, men jag har insett att jag tänker vara stolt. Klart att jag skäms över hur jag misshandlade min egen kropp, men det ligger i det förgångna. Jag tänker vara stolt över det jag åstadkommit, och inte ursäkta mig för vem jag brukade vara.

Men det är SVÅRT, för jag har ursäktat min existens i flera år, så det tar verkligen emot, känns onaturligt. Men jag VILL INTE vara en person som trycker ner mig själv. Jag vill vara kvinnan som går med huvudet högt och kan vara stolt över den hon är, medveten om både sina goda och dåliga sidor. Och minnas vägen som fört henne dit hon är utan att vara bitter.

Men det är svårt.

Svettas < Fryser

Hela mitt liv så har jag haft problem med att jag svettats så mycket. Har alltid haft ångest för att skaka hand med främmande folk eftersom jag varit rädd att de ska äcklas av min handsvett osv. På somrarna har jag svettats så förfärligt att jag inte velat gå utomhus överhuvudtaget (för jag var rädd att folk skulle äcklas av min lukt...)

Men nu, sen 1-1,5 månader sedan så är det raka motsatsen med mig! Jag fryser så mycket att jag ibland duschar i skållhett vatten 2ggr om dagen bara för att få upp värmen. Just i detta nu sitter jag med dubbla sockar, långkalsonger + tjockbyxor och två tröjor, men likförbannat fryser jag!

Först trodde jag det var fel på värmen i min lägenhet.. men jag har märkt att när andra nästan svettas i en bil eller ett rum så fryser jag.



Detta är lite på gott och ont... ångesten över handskakningar har försvunnit, men att frysa dygnet runt är inget hit heller.

Fatties matvanor

"Caroline sa...
Du, om du har tid sen nån dag, skulle du inte kunna göra ett inlägg om vad du äter en vanlig dag så man får ett hum? Skulle va väldigt inspirerande å intressant!"

Fick denna förfrågan i en kommentar, och tänkte att visst kan jag det! Det enda som är knepigt att säga rakt av hur jag äter är lunch och middag, då det kan vara precis vad som helst inprincip. Husmanskost, wok, pasta, soppa... Man kan väl säga att mina lunch och middagar är som vilka andra som helst, bara att portionerna är löjligt små. (Oftast får lunchen & middagen bestå av samma maträtt)

Frukost:
1 kopp kaffe
1/2 skiva lingongrova med keso, philadelphia eller leverpastej (skivad tomat eller saltgurka också)

Mellis:
1st Actimel

Lunch:
1-3dl av t.ex. husmanskost, wok, pasta eller soppa

Mellis:
1st Knorr Vie

Middag:
1-3dl av t.ex. husmanskost, wok, pasta eller soppa

Mellis:
Knäckebröd med ost, kalkon eller leverpastej (skivad tomat eller saltgurka också)

FRUKT & GRÖNT
Grönsaker till maten består oftast av kokade konservgrönsaker (typ minimorötter, gula ärtor, minimajs, haricoverts). Detta beror på att jag helt enkelt tycker konserverade grönsaker är underbart gott.
Jag äter inte frukt längre, då jag är feg. Har fått magknip varenda gång jag provat att äta frukt, tillochmed juice är svårt att dricka. Därför dricker jag knorr vie i hopp om att iaf få i mig liiite från fruktriket..

KÖTT
Det enda köttet jag upplever svårt eller besvärligt att äta är mörkt kött. Jag blir lika mätt som om jag just ätit betong av bara två tuggor ungefär, och har jag otur mår jag illa. Men kyckling, fläskkött, korv etc går väldigt bra att äta! Kyckling & köttfärs (nötfärs funkar lustigt nog) är nog det jag äter mest av.

DRYCK
Jag är ganska trist på den här punkten. Jag dricker ramlösa hela tiden, kan gå åt 1-2st 1,5L flaskor per dag. Utöver det brukar jag dricka mellan 2-4 koppar kaffe varje dag.

ONYTTIGHETER
Bullar, kakor, och allmänt fikabröd äter jag som sagt när jag blir hembjuden till någon på fika, eller går på café.
Pizza/hamburgare/snabbmat köper jag ungefär 1-2 gånger i månaden.
Popcorn får jag köpa om jag går på bio. Vilket är kanske 1 gång varannan månad eller mer sällan.
Nötter köper jag hem kanske en gång i månaden eller så, och då är dom saltade eller kryddade.
Läsk: Ungefär 1gång i månaden går jag på fest och dricker drinkar jag blandar läsk i.


Men jag ska erkänna att vissa dagar slarvar jag förskräckligt.. glömmer att äta tillräckligt ofta, eller orkar inte laga mat och då ersätter jag den lagade maten med en ostmacka (eller så) istället. Andra dagar får jag för mig att slopa grönsakerna... Jobbar dock på att äta så bra som möjligt varenda dag :)

JAA!!

ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN en GLAD och POSITIV artikel!

HÄR skrev jag ju om hur less jag var på alla snyfthistorier, och att många jag träffat på tror att en operation är JÄTTEFARLIGT och att oddsen är FÖR att livet blir vidrigt efteråt...

Men ÄNTLIGEN har det publicerats en artikel där det skrivs positivt om livet efter operation!

Läs artikeln HÄR!

Tack Loulou från djupet av mitt hjärta!


(Bilden är lånad från aftonbladet.se)

Syndat ;)

Veckans vikt: 72,0kg

Idag bröt jag mot en av mina egna regler (vet inte om jag nämnt den, men jag tror det? Att jag endast får äta fikabröd när jag blir bjuden, eller går ut och fikar med någon. Detta är en regel för att jag framförallt inte ska köpa hem kakburkar som jag kan gå och småäta ur), för jag gick ensam till ett café, och tog en kopp kaffe och en hallongrotta.


Men jag har jag inte ett dugg dåligt samvete. Menar.. hade jag haft en drös med tjejkompisar som jag gick ut o fikade med i tid och otid så hade jag nog haft dåligt samvete, men som det är nu kunde jag faktiskt bjuda mig själv med gott samvete :)

Ps. Den dagen jag faktiskt får en drös med fikakompisar så får jag inte göra som jag gjorde idag! Det skulle bli på tok för många kakor då ju! Men den dagen, den sorgen. Mwoha.

Önskelista

1. En trevlig grabb att dejta
2. Komma ner till 69kg
3. Hitta en större lägenhet
4. Hitta en bra promenadkompis

Inget av detta lär väl inträffa innan nyår, men önska kostar inget! Och när nyår kommer så blir det till att avlägga nyårslöften :) och vad man hoppas att år 2010 ska ha för spännande moment i antågande!

Vad önskar ni er denna jul?

Magen - för ett år sen, och nu

Hittade lite magbilder jag tog i december för ett år sedan, och tog lite nya bilder idag för att jämföra.

Det är inget speciellt med bilderna förutom att jag tyckte det var kul att jämföra hur jag såg ut förra julen med den här julen. Plus att jag börjar bli otålig.. vill ta nya helkroppsbilder! Måste få bort dom där förbaskade två kilona nu!

Pjuh

PJUH!
Somnade om och vaknade vid lunch, och jag mådde TOPPEN!

Guuuud vad skönt. Var livrädd att jag dragit på mig något...

Illamående

Väldigt besynnerligt...

Jag drömde något suddigt jag knappt minns, allt jag minns var att jag kände att jag var tvungen att skynda mig, att jag inte hade mycket tid kvar, sedan tog jag mig för magen och skrek "Jag måste få ur mig det här, jag måste ut det, FÅ UT DET! Det känns som en sten i magen!"

Sen vaknade jag och hostade, sen började jag hulka mig. När jag är påväg att kräkas/mår riiiiktigt illa så får jag överproduktion av saliv, vilket även hände. Sprang in på toan där jag stod över handfatet och spottade, hulkade mig och kände hur hela mellangärdet krampade och ögonen tårades av ansträngningen.


Nu sov jag, och hade därför ingen mat i magen att kräkas upp, men som jag förstått det så kan de flesta opererade ändå inte kräkas.

Jag funderade på svininflueansan, jag funderade på magsjuka, men jag visste inte vad jag skulle tro.

Men nu, 1,5timme senare så mår jag 98% bra. Jag har druckit ramlösa och suttit väääldigt stilla. Magen känns lite småorolig, men okej.

VAD FANKEN HÄNDE?! Mådde jag illa för att jag drömt att jag mådde illa, eller drömde jag för att jag mådde illa?! Har jag ätit något kasst?

:(

Gulgodis, julkakor, julmust...

Känner mig rastlös. Har försökt ta nya bilder på magen när jag ligger ner, men jag tycker inte skillnaden är speciellt stor sedan jag vägde runt 80kg. Så jag ska vänta tills jag nått 60-65kg med att ta nya halsbilder och nya magen-liggandes bilder, skillnaden lär synas bättre då (hoppas jag)...

Morgonens tankar: JULEN.
Julen närmar sig. Julmust, knäck, ischoklad, paradisaskar, julgodis, marsipan, julkakor...

Haha.. skrev ett aslååångt inlägg där jag velade kring hur jag skulle göra på julafton, men i ärlighetens namn så tror jag inte att jag kan sätta upp en massa regler. Julafton lär bli som den blir, det enda jag inte kommer tillåta mig själv att äta är GODIS, jag tänker absolut inte sätta förbud mot mammas supergoa julkakor eller julmusten, det måste ju få kännas som julafton och det innebär små höjdpunkter ;)

Men visst, jag ska försöka att hålla igen, man kan ju njuta av saker utan att äta mängder. (När det kommer till småätande över en lång tid så hinner man ju faktiskt få i sig en del även ifall man inte har någon magsäck kvar!)

Åååh är det någon mer än jag som längtar efter julafton? Är iof superhungrig... kanske är därför jag suktar efter svampomeletten, prinskorvarna, köttbullarna, skinkan, laxpatén och allt annat supergott....

Matkorgen

När jag gick hem från affären idag så kom jag på att jag skrivit ett inlägg (länk: Kostvanor & rädsla) för längesedan där jag funderade på hur min matkorg på ica skulle se ut efter att jag opererat mig.

I mars (och flera år dessförinnan) kunde man hitta följande i min matkorg:
Godis, choklad, chips, nötter, nutella burk, billys pizzor, nudlar, färdiglasagner, feta oster och vitt bröd.

Vad jag köpte idag:
Lingongrova, 3st ramlösa, keso, blåband sås och hushållsost.

Det är lite skillnad det. Självfallet handlar jag annat, men det är ändå på den där nivån matvarorna ligger. Inlagd gurka, oliver, champinjoner, pålägg, bröd, soppor etc. Aldrig läsk, godis eller annat.


Upptäckte även en annan sak jag skrivit i det där inlägget som jag var felinformerad om:
"VARFÖR är det så svårt innan operationen? Och varför blir det så lätt efteråt? Är det på grund av rädslan folk håller sig i skinnet? Oron att börja kräkas på öppen gata ifall de råkat få i sig en matsked av något riktigt onyttigt?"

Det där stämmer ju inte. De flesta kräks inte alls, och om man reagerar dåligt på någon form av mat eller godis så får man magont eller en sk dumpning. Dessutom har jag läst många opererades bloggar (och läser även på forum för viktopererade) och majoriteten äter ju godis, läsk, chips osv. inte i stora mängder, men de fortsätter äta det efter att de opat sig.

Så jag tycker det är lite lustigt. För 9 månader sedan så trodde jag att operationen skulle HINDRA mig från att äta godis, att min kropp skulle bestraffa mig ifall jag försökte äta en bit choklad eller liknande. och vad hände istället? Jag valde att aldrig mer ens PROVA att äta godis, chips etc. Så ärligt talat har jag ingen aning om hur min kropp skulle reagera... antagligen skulle det gå hur bra som helst. Har ju hittills inte stött på NÅGOT jag inte kunnat äta.

Jag är glad iaf. Glad att jag inte använder min egen kropp som antabus utan istället har tagit kommandot själv. Och jag är glad att jag aldrig skäms längre när jag handlar på ica.

-2kg :D

Veckans vikt: 72,0kg

Bara 2kg kvar... :)

Såhär glad känner jag mig!

Mina favoritbyxor

När jag vägde 105kg så köpte jag ett par svarta jeans som jag kände mig såå snygg i. Det är nog de största byxorna jag någonsin ägt. Det är också dom enda stora byxorna jag sparat efter alla otaliga garderobsrensningar sedan i somras. Just dessa jeans är strl 50, men jag vet att min storlek varierade mellan 50-54 beroende på typ av byxor. Idag har jag strl 44.

Jag har sparat dom för att kunna prova dom den dagen jag når min målvikt, meeen som med allt annat fuskar jag ju. Provade dom nu imorse och är väldigt chockerad. Jag kan inte föreställa mig att jag faktiskt fyllde ut dom för bara 6 månader sen!



Jag lyckades även hitta en bild där jag har på mig dom (nyköpta)... varför jag gjort linjer vid axlarna och midjan är för att jag helt enkelt inte kan tro det. Jag trodde först att bilderna var olika stora, tills jag insåg att det var jag som var så väldigt olika stor på bilderna... (fast jag står i lite olika ställning osådär, så visst kan det fela liite i storlek)


Ps. Nu är det bara 2-3kg kvar tills jag tar nya mått och helkroppsbilder. JAG LÄNGTAR!!! Aldrig trodde jag att jag skulle kommit ner 37 av 50kg på ett halvår...

Jag gör mycket dumt/fel...

När jag läser hur andra tar sig ner i vikt, eller får friskare och därmed lyckligare liv så blir jag alldeles varm inombords. Det känns så skönt att det faktiskt finns ett så stort antal människor därute som kämpar för sin lycka, snarare än sitter på ändan, gråter och hoppas att allting bara magiskt en dag ska ordna sig självt.

Men en gemensam nämnare för alla forum och bloggare, är att de som kämpar med hälsa, vikt och träning delar med sig av det som fungerar bäst för dom, och jag upptäcker allt oftare att jag gör helt fel enligt många. Tänkte ta upp två punkter jag alltid känner mig mest träffad på:

För det första sätter jag förbud, något som de flesta blir upprörda över, eller tycker är dumt. Man ska inte förbjuda saker, man ska lära sig att äta allting, i rätt mängd, ibland. Balans är vad som gör en lycklig och harmonisk.

Det andra är mångas stora skräck... VÅGEN. "Våga vägra vågen" låter antagligen bekant för de flesta? Man ska inte fixera sig vid siffror, eftersom dom är ganska opålitliga. Vissa går upp flera kilo inför mensen, en del går ner i vikt när de tappar muskelmassa och får därför panik av träning då det resulterar i ökad vikt etc. Man ska helt enkelt inte väga sig, man ska MÄTA sig. Så jag gör ju helt fel, som väger mig varenda dag.


Men vad jag insett med åren, och framförallt det här senaste halvåret, är att ALLA är OLIKA, och det som funkar för person A kan vara helt och hållet fel för person B.

Jag har redan tjatat ut ämnet förbud och varför jag kör stenhårt på det, så det tänker jag inte tjata vidare om. Däremot kan jag bara flika in att förbuden jag har satt inte gör mig olycklig, och jag blir ALDRIG ledsen eller känner att jag inte FÅR. I början kändes det konstigt, men efter en tid började det kännas naturligt. Jag känner tillochmed att jag inte VILL. Men visst, hade jag våndats över mina förbud, då hade det nog inte varit hälsosamt faktiskt. SÅ, som jag sa: Alla är olika och måste göra det som känns bäst för just dom.

Nu är jag osäker på om jag någonsin diskuterat Vågen? Jag har nämligen många åsikter om den och varför jag personligen älskar vågen. I flera år var den min ovän, men nu har jag lärt mig att använda den som en slags kompass. Genom att väga mig varenda dag så har jag en stabil koll på vad jag väger, vid vilka tillfällen jag går upp något kilo, och vid vilka tillfällen jag går ner. Om jag slarvar med mat och dryck så är det inte helt ovanligt att vågen visar +1kg en dag eller två senare. Om jag håller igång mycket och äter bra mat och dricker ordentligt så brukar det belöna sig genom att jag tappar ca 1kg på en vecka, eller står still i vikt. Självfallet är vågen fortfarande opålitlig, men om jag aldrig ställde mig på den så skulle det bli så enkelt för mig att blunda för hur mina dagliga val gällande mat, motion osv påverkar min kropp.

Jag känner mer än en person som vägrar vågen, och pga det ökar i vikt för varje månad som går. Men sedan vet jag också dom som vägrar vågen och faktiskt går ner/står still och är LYCKLIGA tack vare att de slipper fixeringen vid siffror. Och detta gör mig bara ÄNNU MER övertygad om att alla är olika, och att det inte finns någon universal lösning som funkar för alla.

Så, hur jag gör för att gå ner i vikt och få en bättre fysisk såväl som psykisk hälsa (för INGEN kan väl påstå att det INTE hänger ihop väl?) anses helt fel av många, men personligen har jag aldrig varit mer nöjd och tillfreds. Och jag hoppas innerligt att ALLA som kämpar hittar den allra bästa lösningen för just sig själv, istället för att fixera sig vid vad andra anser är rätt.

Ps. Jag har insett att jag skryter lite väl mycket om hur stolt jag är över mig själv, och min nyfunna disciplin, och förvisso tycker jag att jag har rätt att vara stolt, men jag måste också erkänna att det här förändringen, och hastigheten på det hela förmodligen inte hade varit möjligt för mig utan operationen. Sååå... jag vill bara flika in att jag är ödmjuk och tacksam, även när jag verkar lite väl självkär och uppblåst...

Min nya viljestyrka

Det är ganska sjukt... Jag ägnade halva mitt liv åt att försöka banta ner mig, men lyckades aldrig. Jag klarade inte av att ge upp godis, fet mat, stora portioner etc. DET var anledningen till att jag gjorde operationen. Jag tänkte att även om den inte kunde hindra VAD jag stoppade i mig, så skulle den iaf hindra mig från att stoppa i mig de mängder jag brukade äta.

Jag klarade av nutrilett-perioden på 2 veckor eftersom jag helt enkelt inte hade något val. Ville jag ha operationen jag väntat så länge på, så var jag helt enkelt tvungen att härda ut, och plötsligt infann sig en disciplin och viljestyrka jag inte visste att jag hade.

Så när jag vaknade på sjukhuset, och fick äta de äckliga sjukhus-sopporna medan reklam för pizza, hamburgare, choklad och gud vet allt rullade förbi på TVn framför mig så kunde jag ju inget annat än tänka. Och allt jag kunde tänka på var att jag nu gjort det mest drastiska en människa kan göra för att gå ner i vikt.

Och om jag klarat att ringa och bråka med vården så länge, om jag klarat att leva på nutrilett i två veckor, om jag klarat att genomgå en operation, om jag klarat allt detta för att gå ner i vikt, varför skulle jag då inte klara att lägga band på mig en gång för alla?

Och i takt med att jag började gå ner i vikt, samt sa stenhårt tvär-NEJ varenda gång tankarna började vandra iväg mot mat-godis-oalltdetdär-hållet, så började jag snabbt märka i vilka situationer jag saknade mitt frossande mest, och med tiden började jag inse exakt vad som tidigare drivit mig till att stoppa i mig som jag gjort. Strikt avhållsamhet var tydligen det enda sättet för mig att få klarhet i mitt eget tidigare beteende.

Och idag, nu när jag vet VARFÖR jag åt som jag gjorde, samt har varit utan allt jag brukade tröstäta i 6 månader, så känner jag mig lite som en ny person. Mer på insidan än utsidan.

Jag är så otroligt tacksam gentemot tjockisen i mig, för utan henne hade jag inte opererat mig, utan henne hade jag inte tvingat mig själv att börja se inåt och TÄNKA. Utan henne hade jag inte fått insikten som tillslut gav mig självdisciplinen jag saknat i alla dessa år.


En kompis frågade mig för några dagar sedan om jag skulle klara av att leva tillsammans med en kille som typ.. köper godis 1-2ggr i veckan, gillar myskvällar med gotte osv. Om jag skulle klara det med tanke på att jag har satt förbud för mig själv, om jag är rädd att bli frestad i en sådan situation.

Jag svarade att "jag räknar med att det är precis så min framtida kille kommer vara". Nästan alla lever på det viset idag, och jag tänker inte försöka förändra någon jag älskar, eller missunna denne att gotta sig när han vill. Mina vanor och min kropp är ju MITT ansvar, och jag kan inte räkna med att omvärlden ska ta hänsyn till mig - TVÄRTOM - så är det jag som måste ta hänsyn till omvärlden. JAG måste vara stark, för ingen kan någonsin vara det ÅT MIG.

Det var dagens visdom från mig! Lycka till med vikten alla! :)