Masken så många bär

Veckans vikt: 66,0kg

Ojojoj. Bara 6 kg kvar till målvikten, nya mått, och nya bilder!

(Bild tagen från http://jontee.blogg.se)

Jag känner mig väldigt tudelad numera. Den här nya personen jag är, och den gamla personen jag var. Jag MINNS exakt hur jag tänkte, kände och resonerade, men samtidigt är jag inte sådan längre.

Pratade med en vän idag, vi irriterade oss på överviktiga personer som säger att de SKA banta, att de SKA träna, att de SKA sluta med godis osv, men sedan kastar ut all självdisciplin genom fönstret så fort de går förbi godishyllan på ica.

Mitt i diskussionen så insåg jag, att det är väl lätt för mig att säga "Det är bara att bestämma sig". Jag har redan gått igenom den mest plågsamma tiden då suget smög sig på gång på gång varenda dag. Efter en tid blir det mer en vana, och det blir enklare att säga nej till sig själv.
Men i hur många år var inte jag sådan då, att jag sa gång på gång att jag SKA, men aldrig levererade? Hur kan jag med att sitta och vara irriterad på människor, när jag VET hur OMÖJLIGT det faktiskt kan vara? Det är INTE enkelt, det är INTE bara att säga nej till sig själv. Det funkar inte så.

Istället kanske man ska försöka se på situationen ur ett annat håll? VARFÖR kan man inte säga nej till sig själv? VARFÖR kan man inte motstå det där suget? Är den EGENTLIGA orsaken psykologisk? I mitt fall var den ju det, varför skulle den inte kunna vara det för andra då också? Och om den inte är psykologisk, vad beror då detta enormt, overkligt starka sug på? Jag vet inte, men jag tycker nog att alla som känner sig sjukligt beroende av att äta, oavsett mat eller godis borde fråga sig själva VARFÖR.

En enkel orsak säkert alla överviktiga känner till; är ju att man är olycklig över att vara överviktig, och man tröstäter som följd. Den mycket välkända onda cirkeln! Men är man absolut inte olycklig över något annat i sitt liv då? Äter man ENDAST när man tänker på sitt missnöje över sin kropp? Eller tröstäter man kanske omedvetet av flera andra orsaker också? Genom att fokusera ALLT missnöje på just sin kropp, så blir det väldigt enkelt att blunda för vad för annat i ens liv som kanske gör en olycklig.

Jag har ingen aning om hur andra förutom jag själv fungerar, men jag börjar ändå tro mer och mer att övervikt inte beror på att man råkar gilla att äta mer än andra gör. Kanske har man en sjukdom som påverkar hur kroppen tar upp födan, eller också är problemet psykologiskt. Kanske är man inte ens medveten om att man är olycklig eller missnöjd, och det gör ju det hela ännu svårare.

Det är SÅ lätt att irritera sig på folk som säger att de SKA och SKA men alltid ger upp. Vad som inte är lätt, är att förstå att lösningen kanske inte är självdisciplin och motivation. Vad som inte är lätt, är att se förbi ansiktet på en person som skrattar och plockar colanappar från godishyllan, och se vem som VERKLIGEN gömmer sig bakom leendet. Vad symboliserar colanapparna? Vad för tankar eller känslor kan personen undvika/sopa undan genom att äta istället?


När jag försöker prata om sånt här med människor som aldrig haft rejäl övervikt så märker jag att dom inte förstår, och hur skulle dom egentligen kunna? Har man aldrig någonsin haft så många kilon att det känts helt omöjligt att gå ner dom, hur ska man då kunna förstå tröttheten, hopplösheten, och nedstämdheten som medföljer?

När jag var som störst, så var jag förtvivlad över att ingen förstod hur hårt, tungt, hopplöst och OMÖJLIGT det kändes att försöka gå ner i vikt. Hur bara TANKEN på att banta fick mig att vilja sova resten av mitt liv. Att folk försöker skälla på en, eller smälla en på fingrarna när man åt hjälpte INTE. Oförståelsen kan göra en människa SÅ ensam och olycklig.


Så nästa gång jag kommer på mig med att tänka något elakt, förutfattat och fördomsfullt så ska jag hejda mig själv och försöka se förbi personens mask. Jag ska göra mitt bästa för att visa förståelse. Det är jag skyldig mitt Tjocka Jag.

Dans och Pressad kropp

Jag har inte dansat på flera år (publikt), utan enda gångerna jag skakat fläsk är i min ensamhet, och jag har sett i spegeln hur klumpig och fjantig jag ser ut. Dessutom orkade jag bara dansa max 5min innan jag föll ihop i en svettig hög.

Men nu... redan vid 85kg började jag få ganska mycket ork (och mod) till att dansa publikt, och Nu så fullkomligt älskar jag det. Går jag ut på krogen så gör jag det främst för att dansa som en galning, och jag slutar aldrig.

Bara det.. att jag orkar dansa i timmar utan att sluta, och enbart tycker det är roligt? Det är bland det bästa jag vet numera. Jag känner mig så full av liv och energi!


Jag har gått ner i vikt den här veckan... börjar tycka det känns underligare och underligare att jag står tvärstill varannan vecka, och sen tappar mellan 1-2kg veckorna däremellan. Är lika underligt som att jag varannan månad får dålig hud på ryggen och måste skrubba den som en galning för att få bort pipplor, finnar och fet hud. Eller att jag 2ggr i månaden får extrema magkramper då magen dånar som ett riktigt illa åskväder.

Och sen påminner jag mig om vad jag stoppat i mig under alla år.. hur jag ibland åt kakor eller godis istället för middag osv. Och sen inser jag att.. det är ju ett HÅRT arbete för min stackars kropp att både ställa om näringsintaget, samt göra sig av med all skit jag gött den med under så lång tid. Det är klart att den beter sig skitunderligt och nästan plågsamt mellan varven.

Varenda gång något av det där händer (plötslig viktdropp, dålig hy, eller magovädret) så känns det lite som att min kropp är en fabrik/maskin som jobbar på högtryck.

Ps. Hittade den här bilden... tydligen kan även smala människor få såndär lustig mage när de suger in den (bilden hette 'stomach suck-in').

Award :)

Haha oj jisses. Jag brukar undvika såna här eftersom jag alltid trott att folk stör sig på dom, men nu när jag fått awarden av både ÄtaTränaKämpa, Jenny och Anna så känns det nu lite mer som en kul grej!

Kreativ Blogg Award
1. Kopiera awarden på sin blogg.
2. Länka till personen som gett dig awarden.
3. Berätta 7 intressanta fakta om dig själv.
4. Välj ut 7 andra bloggar du vill ge awarden till.
5. Länka till deras bloggar & kommentera hos dem att de har en Award att hämta.


• För att bli en bättre, snällare, roligare etc person började jag för flera år sedan bearbeta alla mina dåliga/irriterande sidor, detta ledde till en väldigt djup självinsikt, men tyvärr också en lika stark osäkerhet. Jag oroar mig ständigt för att folk ska uppfatta mig som underlig, jobbig, gnällig eller arrogant.

• Mina starka sidor är fantasin, kreativitet, min verbala och skriftliga förmåga. Som barn gjorde jag inget annat än pyssla och teckna, vilket med åren övergick till att skriva noveller och böcker. Dessvärre är jag jättedålig på praktiska saker, vilket gör mig till en "dålig" arbetare och tankspridd studerande (just nu varken arbetar eller studerar jag dock).

• Jag är ganska konservativ av mig, och blir ibland kallad "lillgammal" eller också säger folk att jag har "en gammal själ".

• Jag är väldigt öppensinnad, men kan inte sätta fingret på exakt vad jag tror på, eller inte tror på. Jag tror definitivt att det finns en Gud, men att han/hon skulle skicka t.ex. homosexuella till "helvetet" tror jag inte. Jag tror att det finns mer än ögat ser, om det är spöken, demoner, änglar eller annat vet jag inte, men nåt finns det! Och jag HOPPAS verkligen att det finns utomjordningar därute (fast inte tror jag de har åkt till jorden för att stoppa metallgrejjer i rumpan på amerikanerna).

• Jag är uppvuxen i en väldigt kristen familj. Hela min barndom så bad jag aftonbön innan sänggåendet, jag gick till kyrkan varje söndag, och vi åt en speciellt fin söndagsmiddag där vi också bad bordsbön. Jag slängde ut mina vänner ifall de svor hemma hos mig (när jag var barn). Jag gick i en kristen friskola i mellan-o-högstadiet. Jag döpte mig som 20åring för att kunna bli gudmor. Men trots allt detta ser jag mig inte som kristen, och jag tror inte på att bibelns berättelser är sanna.

• Jag brukade tycka att tjejer som stannade hos skitstövlar till pojkvänner var idioter, jag förstod dom inte. Sen insåg jag att jag nog var den största idioten EGENTLIGEN, eftersom jag valt att stanna hos en kille (i över 6år) som snackade skit om mig, var otrogen, och försökte indirekt hota mig till att banta. Kärleken kan verkligen fungera som effektiv lobotomi.

• Jag tycker om att leka "hobbypsykolog". Ända sedan tonåren har vänner och bekanta kommit till mig för att prata bekymmer och få lite goda råd (även om de sällan följer mina råd. Men det gör inget, det är ju trots allt så 90% av alla fungerar). Det känns som att jag får många plus på karman varenda gång någon tackar mig för att jag lyssnat och pratat igenom deras bekymmer med dom :)
Mitt starkaste minne av hobbypsykologens era var när klassens bråkigaste kille (en adopterad kille som mobbade ALLA. Även mig) en dag frågade mig om jag kunde gå iväg med honom, för att han behövde prata. Jag trodde att han skulle utsätta mig för ett spratt, men istället öppnade han sig fullständigt. Han visade sig ha en väldigt trasig och förvirrad själ, och han var besviken på sig själv för att hans missnöje och olycklighet tog sig i uttryck genom att mobba andra.


Jag nominerar:
Phat men inte dum, Tess, Tuggaa, Raventear

och (trots att dom redan fått awards)...
Therese, Jenny & Anna
eftersom de är mina favorit-bloggerskor :)

Huden

Väldigt många säger att min hud dragit ihop sig riktigt bra, och mina föräldrar är nog dom som är mest "chockade" över att jag inte har mer häng. Fast mamma håller med mig om att jag nog ska försöka få brösten fixade (jag vill inte ha implantat, bara lyfta och strama åt), eftersom de är så VÄLDIGT hängiga, tomma, platta, och för att inte tala om SKRYNKLIGA! Mamma började skratta när vi jämförde bröst för MINA var PLATTARE och SKRYNKLIGARE än hennes (min mamma är över 60 år, har fött 5 barn, och gick ner 40kg för över 15 år sedan..).

Jag har bra och dåliga dagar. Vissa dagar känner jag mig lika sexig som en påse med gröt. Degig, oformlig och alldeles dallrig. Andra dagar känner jag mig jättesnygg och tänker "det är ju fantastiskt att jag ändå är SÅHÄR okej i kroppen, efter 40kilos viktnedgång!".

Och eftersom jag även får lite kommentarer här på bloggen nu & då angående min hud så tänkte jag slänga upp lite bilder där man ser "mitt häng". (Klicka på bilderna för att se i större format)

Här har vi magen. Framifrån och ifrån sidorna.

Här har vi en bild på låren. De ser lite "ledsna" ut,
men jag är inte speciellt upphakad på det faktiskt.

Här har jag tagit en bild på brösten ovanifrån.
Som sagt.. skrynkliga.

Och sen har jag ju en gång tidigare lagt upp en bild på hur magen ser ut underifrån när jag står framåtböjd. Tog en likadan bild idag och upptäckte till min förvåning och lycka, att även om jag fortfarande har en "påse" på magen, så har den krympt!

Sådär. Hoppas det här gav en hyfsad uppfattning om hur bra/dåligt min hud dragit ihop sig. I dagsläget känner jag mig hyfsat nöjd med allt utom brösten. Dom har jag verkligen börjat få enorma komplex för...

Sen tror jag också att varför jag känner mig missnöjd lika ofta som jag känner mig nöjd, är för att jag för det mesta jämför mig med kroppar som den på den vänstra bilden, när jag egentligen BORDE vara tacksam över att jag inte ser ut som killen på den högra. Perspektiv Fattie, perspektiv.


Ps. Angående nedanstående inlägg. Jag menade ABSOLUT INTE att jag vill ner till 50kg. Även om BMI tabellen säger att det skulle vara normalvikt för mig, så tvivlar jag starkt på att jag varken skulle se ut -eller känna mig- frisk på den vikten.

Vad är rätt vikt?

I alla år jag försökt banta, och även nu, så minns jag hur jag såg ut när jag var 14 år och vägde 60kg (och jag var lika lång då som nu). och jag minns att jag såg mullig/knubbig ut trots normalvikten. INTE TJOCK. Men jag såg inte sådär smal ut som de "normalsmala" tjejerna såg ut att vara.

Och med detta i sinne så beslöt jag mig för att just 60-65kg nog var den bästa målvikten. Men nu... nu känns det som att den där längtan jag hade som tonåring börjar skrapa från insidan av huvudet på mig.

14 år gammal, och det jag önskade mer än allt annat på jorden var att få väga som de andra flickorna. De flesta vägde ju mellan 49kg och 53kg ungefär, så jag önskade att jag åtminstone kunde nå 55kg, eller iaf 57kg.


Jag yttrade mina pågående tankar för min pappa nyligen. Jag sa att jag från början satt 65kg som målvikt, men nu beslutat mig för att faktiskt byta till 60kg. Och sen... sa jag att jag lite hemligt önskade att jag kommer lyckas ta mig ner till 55 eller 57kg.

Då stirrade han på mig.
"Nej Fattie.. Med tanke på hur du ser ut nu.. Jag tror att om du ens hamnar under 63 lär du se jättesmal ut. Hamnar du på 60 eller under så kommer du se utmärglad ut! Tänk på att du säkert hade babyhullet kvar sist du vägde 60, du lär inte se likadan ut om du hamnar på den vikten nu"

... Jag har själv alltid märkt när andra vill gå ner för mycket. När de strävar efter en osund vikt... håller jag på att göra likadant?

Jag bestämde mig för att kolla upp vilka olika vikter jag kan ligga på utan att det anses som övervikt eller undervikt (här är en BMI tabell: http://www.markazits.com/diet/bmi-tabell.html).

Vuxen, under 35år (andra siffror gäller över 35år)
FETMA - BMI 30 o uppåt
ÖVERVIKT - BMI 25 - 30
IDEALVIKT - BMI 19 - 24
UNDERVIKTIG - BMI 19 o nedåt

Och såhär ser BMI skalan ut för min del
68kg (BMI 26.6) Nuvarande
65kg (BMI 25.4)
60kg (BMI 23.4)
55kg (BMI 21.5)
50kg (BMI 19.5)
48kg (BMI 18.8)

... Så enligt BMI skalan ska jag kunna väga 50kg(!?) utan att anses vara underviktig.. Inte för att jag vill ner till den vikten, tror inte jag någonsin velat ner så långt.

På ett sätt känner jag mig väldigt nöjd nu. Inte 100% nöjd, men nu känns kroppen mer frisk, och jag känner mig snygg igen. Varför jag vill ner till 60kg, eller lite lite till är för att jag helt enkelt vill ha en hälsosam vikt. Jag har redan problem med knäna, och vi har tonvis med roliga åkommor i min familj som verkligen förvärras av övervikt (mina knän började krångla när jag vägde 65kg, så det behövs VERKLIGEN inte många kilon...).

Det är lustigt. Är väldigt sällan jag hakar upp mig på siffror nuförtiden. Det har känts som en trygg och bra förändring att gå ner i vikt... något som tillochmed fick mig att SLUTA tänka konstant på dieter och sätt att gå ner. Men nu helt plötsligt, iochmed att flera börjat fråga hur mycket mer jag ska ner osv, och att de sedan reagerar så illa på att jag vill ner till 60kg, det har satt igång mitt huvud.


Jag vill vara vacker på utsidan, må bra i kroppen, och känna mig lycklig på insidan.

Varför finns det ingen tabell för det?

Att vara smal löser inte allt

Först ut..

Veckans vikt: 68,0kg

Ingen förändring. Jag får väl se hur det går nästa vecka.

Jag får nästan lika många kommentarer av familj & vänner kring hur jag ändras personlighetsmässigt som för hur mycket jag gått ner.

För det mesta säger dom bra saker. Att jag är mindre gnällig och omogen, mer självsäker, social och rolig att umgås med. Allt sånt värmer, får mig att känna mig som en bättre människa.

Men nyligen så påpekade en vän att hon var orolig att det här håller på att stiga mig åt huvudet. Att jag skulle förlora min ödmjuka sida, att den sidan bara existerade för att jag var tjock och olycklig ungefär.

Det påpekandet gjorde mig orolig, för jag måste ju ha sagt eller betett mig på något sätt som fick henne att bli orolig. Och om jag nu betett mig så mot henne, har jag då också betett mig så mot andra?

Jag har lite av en identitetskris, då jag på senaste insett att jag under flera års tid tryckt ner mig själv, och sagt hemska saker om mig själv, och aldrig försvarat mig när någon annan gjort likadant mot mig. Jag känner ett enormt behov av att stå på mig, visa mig stark, älska mig själv, visa att jag inte är någon man kan behandla hur som helst...

Har jag på något sätt blivit så insnöad på att vara stark och ta hand om mig själv, att jag betett mig... dumt, elakt? Har jag verkat arrogant kanske?

Det här är något jag verkligen grubblar på nu... Jag lovade mig själv innan operation att inte bli en arrogant odräglig person bara för att jag gick ner i vikt, och om jag nu är påväg att bli det så måste jag verkligen sätta stopp. Frågan är hur, för jag vet ärligt talat inte på vilket sätt jag skulle ha gjort något dumt.

GAH. Får väl försöka höra mig för antar jag...

Något positivt som avslut :)
Utöver personlighetsförändringen så har jag nu upptäckt, att eftersom det STORA problemet i mitt liv nu är så gott som borta, så känns alla de andra problemen större och mer påtagliga. Jag tror det är bra. Jag var så fokuserad på att vara tjock att jag inte kunde tänka på något annat, och därför inte heller hade någon lust/ork att ta itu med något annat, och nu är det tvärtom. Nu tänker jag aldrig på mat, kläder eller liknande, utan nästan uteslutande på allt annat i mitt liv jag behöver fixa. "Ett steg i taget" är verkligen min melodi.

Lathet

Hittade den här videon och utöver att den är lite småkul så tycker jag det är SÅ sant...

See more funny videos and TBT Videos at Today's Big Thing.

Om allt som var fysiskt påfrestande var roligt så skulle man ju inte lata sig genom att ta hissen eller rulltrapporna. Varför gillar barn att ränna runt och slita ut sig hela dagarna? Jo för att dom leker. Hade någon bara pekat på en väg och sagt "spring i 40min" tror jag INTE att barnen hade gjort det utan svårigheter...

Sen finns det ju dom som verkligen gillar att träna, men eftersom jag inte hör till den gruppen tänker jag på det här sättet.


Mer pianotrappor åt folket! :)

Ge aldrig upp!

Anja, jag kände så med dig när jag läste din kommentar (<--länk, nedanstående citerad kommentar är nedkortad) till "Inte längre en främling", och eftersom du inte har någon blogg att svara i så svarar jag dig i detta inlägg:

"Anja sa...

Hej
Jag hittade din blogg genom en annan blogg. Jag känner EXAKT detta du beskriver. Mina mått är nästan samma som dina. Jag är 10 cm längre än du men väger lika mycket som du, när du vägde som mest. För bara några år sedan vägde jag 60 kg, vilket jag gjorde under hela mitt "vuxna liv" (låg mellan 60 och 65, men aldrig över det) förrän jag fick barn nr 2 och 3 jättetätt och dessutom sedan började med minipiller som fick mig att gå upp 30 kg inom ett halvår.

Vad jag än gör idag så lyckas jag ej gå ner dessa kilon och jag står inte ut med mig själv. Har blivit nästan folkskygg pga hur jag ser ut nu. Vill ej gå ut, rädd att möta någon som känt mig som "smal" och se deras tankar "oj vad hon har blivit fet" i ögonen.

Mitt bmi ligger idag på ca 37. Jag är en sådan som tröstäter när jag mår dåligt och det är svårt att bryta. Ju fetare jag blir, destom mer tröst "behöver" jag ju. Det är korkat, jag vet, ändå är det en impuls som är omöjlig att kontrollera (för mig åtminstone).

Tycker det är modigt att göra en gbp. Jag är så rädd för operationer. Livrädd! Så jag vågar inte ens söka hjälpen.

Var hos läkare idag och de tog prover på sköldkörteln. Får se vad proverna säger.

Kanske vågar jag en dag!

Trodde ALDRIG att jag skulle finna mig själv i en situation där jag skulle vara fet! Jag vet inte vem som stirrar på mig i spegeln. Jag vet bara att jag känner inte henne, jag accepterar henne itne och jag står inte ut med henne. Undviker att titta på henne för det gör mig sjuk av sorg och självförakt.

Du har verkligen lyckats! En stor eloge till dig! Så modigt!

/ Anja (smal inuti)"


Svar:

Jag förstår hur du känner, och är väldigt ledsen för din skull. Rädslan att träffa någon som tidigare bara sett dig som smal känner jag också igen. Jag själv brukade hoppa in bakom hörn och gömma mig ifall jag såg någon gammal bekant komma gående på stan eller liknande. Att se folks beklagande miner, eller att de rentav inte känner igen en längre är plågsamt på ett sätt som är svårt att beskriva med ord.

Och att man tröstäter för att man är överviktig är absolut inte korkat. Det är en ond cirkel som jag tror alla som tröstäter är väl medvetna om, och är ledsna över.

Vad tråkigt att du är rädd för operationer, men samtidigt är ju inte en gbp operation det enda sättet att gå ner i vikt. Tvärtom! Om du känner att du inte klarar av att ta itu med din vikt helt själv så kanske du skulle söka hjälp i form av Kognitiv Beteende Terapi, dietist, eller medicin?

Jag har själv en underfunktion av sköldkörteln, och trodde att all min övervikt skulle försvinna när jag började ta medicin för det. Men eftersom jag fortsatte att tröstäta och äta dåliga/onyttiga saker så fortsatte jag att öka i vikt. Så oavsett vad dina prover säger så vill jag råda dig att på något sätt (med eller utan hjälp) försöka ta itu med det du är medveten om påverkar din vikt.

Bara det faktumet att du är medveten om vart problemet ligger (t.ex. tröstätandet) tyder ju på att du har självinsikt, och det är ju jätteviktigt när man vill gå ner i vikt!

Ingen tror nog att de ska bli väldigt överviktiga, och om det väl händer så blir man både chockad, knäckt och väldigt ledsen. Det ÄR svårt att acceptera, och ännu svårare att ta itu med. Folk som själva aldrig behövt banta eller liknande har lätt att hacka på överviktiga och tjata på dom att ta itu med övervikten, men de har ingen aning om vilken tung uppgift det är!

Jag tror du har jättegoda förutsättningar att gå ner i vikt, sluta bara aldrig att hoppas och sluta aldrig försöka! BE OM HJÄLP ifall det känns för tungt! Det är INGET FEL med att be om hjälp när man känner att man är i behov av det!

Jag önskar dig ett STORT lycka till!
/Fattie

Rädd för bikinin

Jag grubblar fram och tillbaka över det här med att jag är för feg för att visa mig i bikini. En kompis påminde mig lite fint om mitt löfte till mig själv, vilket var att jag skulle börja simma eller dylikt när jag nått 75kg. BWAHAHAHA. Är 7 kilo under det, och känner mig fortfarande för feg.

Men igår fick jag mig en tankeställare. Satt och pratade med en kompis om olika sätt att leka med småbarn, och kompisen sa att bad är ju en superbra grej när det kommer till barn.

Dels så kände jag att jag vill bli en rolig mamma en dag som vågar bada med mina barn, och dels så började jag tänka på att det nu bara är ett halvår kvar sedan är ju sommaren här. Jag har inte badat varken i badhus, sjö, havet eller något sedan jag var 16-17 däromkring.

Jag har alltid älskat att bada. Att sola. Det är en slags frihetskänsla i det.

Så vad gör jag? Jo jag sitter och letar bikinis och baddräkter. För jag hoppas att om jag bara hittar något som sitter tillräckligt snyggt så kanske jag blir modigare.



Sen ifall jag börjar simma i simhall (vilket jag inte tror... har samma problem med simning som jag har med träning) eller väntar tills sommaren med att sola på stranden, det får väl tiden utvisa. Men jag SKA.

Overklighetskänsla & Drömmar

Först...

Veckans vikt: 68,0kg

Nu har mitt huvud slutat hänga med. Så länge jag låg på 70kg och uppåt så kändes det otroligt, det kändes som att jag var såå smal osv. Nu känns det bara overkligt. Några gånger har jag blivit arg på vågen och trott att den "ljuger". Är ganska knäppt med tanke på att jag är så nära min målvikt nu. Men den här känslan släpper nog när det väl sjunker in. Att väga nånting på 60 har känts som en omöjlighet så länge, så det är väl därför jag har svårt att acceptera att det faktiskt händer nu. Jag ÄR glad åt det, absolut, men när det samtidigt känns omöjligt så får man underliga känslor.


Och till drömmandet då!
Inatt drömde jag att jag åkte till sjukhuset för min 6 månaders-kontroll (på tal om det, borde man inte få den kontrollen efter 6 månader?? Varför har jag inte fått hem någon tid?) och det var en otäck dröm, för kirurgen fick för sig att skära upp titthålen och korta ner tarmen ytterligare, medan jag var VAKEN. urs urs.

Sen fortsatte drömmen med att jag hittade en chokladkaka som jag började äta av, och efter bara en ruta så kom mitt gamla ätbeteende tillbaka och jag smällde i mig hela kakan. Resten av drömmen så irrade jag omkring på jakt efter glass, choklad, kakor, chokladmoussé och ja.. ni fattar.

Vaknade med samma längtan & sug, så jag skyndade mig att äta frukost och dricka kaffe. tack gode gud så försvann suget efter det. Jag har nog inte varit sådär sugen på choklad sedan innan jag opererade mig.. det var nästan fysiskt plågsamt :/

Inte längre en främling

Det är svårt att förklara det här, men jag ska försöka.

Sist jag såg MIG SJÄLV i spegeln, så var jag ungefär 15år. Därefter började sakta men säkert en annan person titta tillbaka från glaset.

Jag skrev ofta i mina dagböcker osv att jag inte kunde förstå vem tjejen i spegeln var. Att när jag tittade i spegeln så kunde jag inte se mig själv, utan bara en främling. Och när jag tittade i hennes ögon så kändes det som att det inte fanns någon själ där bakom. Hon kändes död, livlös, inuti.

Självfallet skedde det inte snabbt, utan successivt innan det riktigt var sådär illa att jag tyckte hon verkade död inombords.

Är för övrigt den där främligen i spegeln som blev mitt alterego Fattie. Den anonyma, olyckliga tjocka tjejen som sökte svar och stöd på internet och genom vården.


Nu.. för någon vecka sedan när jag gick förbi spegeln, så stannade jag till och bara stirrade. Jag tittar mig i spegeln dagligen, men det är på nåt sätt, ett mer studerande sätt jag tittar på mig själv. Vart fett försvunnit, vart huden hänger osv. Men nu när jag bara tittade rakt av på personen i spegeln så fick jag syn på Mig Själv.
För första gången på över 5 år så tittade JAG tillbaka från glaset. I ögonen fanns det liv. Jag såg personen jag var innan Fattie, och det var så otroligt för hon har blivit vuxen!

Fattie kommer nog alltid vara en del av mig, men att inte längre vara fången i hennes kropp, att äntligen ha brutit mig ut ur vad som känts som ett fängelse i så många år känns otroligt.


För många år sedan skrev jag i min dagbok "Är det normalt att förlora sig själv?"... Jag kände mig så vilsen, jag kände verkligen hur JAG försvann. Och nu.. ÄNTLIGEN.. har jag hittat mig själv igen.

..Finns nog många som tycker jag är löjlig. Men jag grät av lycka den där dagen när jag insåg att JAG tittade tillbaka från spegeln.

Gamla favoriter

Något, som både är på gott och ont (eller bara på gott kanske..) är att nuförtiden när jag blir sugen på något jag brukade äta förr, och faktiskt provar att äta det, så smakar det illa.

Ett exempel är pommes frites. Alla jag hittils provat har en konstig grynig konsistens och smakar unket.

Exempel två är salta kex (alla typer av vetekex också för den delen). Jag tycker dom har samma konsistens som maränger, och smakar starkt äggvita.

För att inte tala om saker med socker i såsom sylt, saft, läsk. Det smakar så sötsliskigt att det vänder sig redan i halsen på mig.

Så dagar som igår när jag blev sugen på glass med choklad är frustrerande. För jag VET att även om jag skulle gå och köpa mig en magnum eller liknande så skulle jag med 90% säkerhet tycka att det smakade illa. Och på ett sätt är det ju skönt, för jag slår vad om att ifall jag började äta allt det där som numera smakar illa, så skulle jag säkert "vänja mig" och börja älska det igen.

Men det är frustrerande att vara sugen på något, för att det smakade gott förr.


Idag är jag ofantligt sugen på en jordnötssmör macka med hallonmarmelad (sånt där typsikt amerikanskt lunchlåde-käk). Något jag tyckte var himmelskt gott förr. Gissa om jag tänker köpa marmelad, jordnötssmör, bröd å allt för att prova?

Nä.

Överanalyserar kanske...

Jag funderar på vad folk har för syfte med att säga saker som att man blivit så smal att man inte behöver gå ner mer, när de är väl medvetna om att man fortfarande har 5-10kilos övervikt kvar egentligen.

Har själv känt en tjej som bantade/tränade ner sig till normalvikt, och sedan fortsatte tills hon liknade ett skelett. Hon blev för övrigt inlagd tillslut eftersom hon höll på att utveckla anorexi.

Men jag är ju inte i närheten av den situationen, sådan vikt, eller den typen av beteende.

Är det en komplimang när folk säger sånt där?
Jag kanske överanalyserar...

Det är verkligen en kontrast. Eller är det precis samma sak fast från andra hållet? Från att alla jag känner försökt peppa mig, inspirera mig och tillochmed tjatat på mig att äta bättre, röra mig mer, gå ner i vikt osv.. så säger nu en del att jag tynar bort. Att jag kan stanna nu.

Om jag når min drömvikt. Normalvikt. Kommer folk börja tjata på mig att äta mer då eller? Suck. Hade jag balanserat på ett väldigt lågt BMI - undervikt, så hade jag nog haft mer förståelse.

Spritter i kroppen

Först och främst...

Veckans vikt: 68,5kg

Det är skumt, jag har alltid HATAT att träna. Sålänge jag kan minnas har jag avskytt att röra på mig för att jag MÅSTE, för att det är BRA osv. Och jag har alltid saknat disciplinen att göra det trots att jag inte vill.

Just nu känns det som att jag gör allting rätt utom just detta. Jag äter rätt och jag tänker rätt, men jag tränar inte.

Och ju mer jag grubblar kring det här, ju mer förvirrad blir jag. För jag har börjat älska att röra på mig. Att promenera, att gå ut och dansa, tillochmed tråkiga saker som dammsugning är numera skitkul eftersom jag riktigt flyger fram och dansar samtidigt.

När jag är ensam hemma så spritter det i hela kroppen på mig.

Jag är SÅ sugen på att ut och gå, men kylan gör det svårt... menar.. jag sitter med dubbla klädesplagg och mössa INOMHUS för att jag fryser. Att gå utomhus just nu känns som fysisk tortyr. Igår tog det 1,5h att återfå känsel i tårna efter att jag varit ute i 20minuter. Är nästan bara sommartid som jag faktiskt promenerar. Sommarkvällar. Lagom svalt, lagom varmt, och allting är vackert i solnedgången.


Jag måste hitta ett sätt att förbruka all den här energin jag har på ett bra sätt, på ett rutinmässigt sätt. Jag ska försöka med zumba igen, för dans är det jag tycker är roligast än så länge.

Tänk att det alltid är nåt man gör fel :P (i mitt fall iaf..)

Vara stolt eller skämmas?

Jag tror nog att jag berättat om min op för alla närmre vänner och bekanta vid det här laget... Men jag märker konstant ett dilemma när gamla vänner från ens förflutna kontaktar en på facebook, eller när man träffar helt nya människor.

Dilemmat:
Jag är SÅ stolt över mig själv. Jag är stolt att jag vågade genomgå operationen. Jag är stolt över att den här resan gjort mig självständig på en nivå jag inte ens visste jag hade. Jag är stolt över hur den här resan ändrat min syn på livet och mig själv. Jag är stolt på så många sätt att jag bara vill skrika ut min triumf.

MEN... Jag är VÄL medveten om vad en del folk har för åsikter idag. En del tycker att en sån här operation är fusk. Att man inte kan vara stolt överhuvudtaget om man haft hjälp av en op. Många tycker det är DUMT. Att man fixat något som inte behöver lagas. Ytterligare en del hyser agg eftersom det är skattepengar som bekostat operationen.

Så.. jag slits mellan att vara stolt och att vara rädd för att visa det. Varenda gång jag berättar att jag opererar mig så får jag en klump av oro i magen. HUR kommer personen att reagera?

Hittills har jag haft tur. De flesta verkar tycka att jag varit stark och modig som gjort detta. Men förr eller senare kommer det säkert dyka upp någon som istället reagerar negativt. Jag tror, att det bästa är att inte basunera ut min situation. Alla i min värld behöver ju inte veta, det räcker med att berätta lite sporadiskt för en del.


Men det är svårt. När man väl är stolt över något, då vill man verkligen skryta med det. Men jag ska hålla mig på mattan. Skryter ju så det räcker och blir över i den här bloggen ;)

Ps. Det här dilemmat dyker även upp i andra situationer. Ex; Om det kommer fram att jag var jättetjock innan och folk vill veta hur jag bar mig åt för att tappa så mycket vikt.

Jag har fått en ny hjärna

Jag började tänka för några dagar sedan på hur jag alltid resonerat kring vikten. Jag har alltid successivt "byggt upp" en slags glöd, vilja och envishet inför varje gång jag bantat och liknande. Varenda jag har jag våndats och självmedvetet plågat mig själv till vansinnets rand.

Igår ställde jag mig själv frågan:
"Om du tvärstannar Nu, eller väldigt väldigt snart, hur ska du då göra för att bli av med de sista kilona? Ska du börja med någon speciell diet? Ska du kliva upp tidigt varje morgon och ge dig ut och springa?"
och jag insåg att jag VILL inte. Jag har NOLL motivation till att bygga upp den där glöden och envisheten. Jag VILL INTE och jag har INGEN LUST.


Först fick jag panik när jag insåg det här. Men sen fortsatte jag att tänka.

Numera när jag t.ex. handlar, och funderar på att köpa något dumt eller onödigt så räcker det oftast med att gå ifrån hyllan. Jag VET att jag kommer bli arg på mig själv senare samma dag, eller dan därpå då jag velat äta det där onödiga. Men just där och då i affären, så VILL JAG INTE ge min kropp det där dumma. Igår skrattade jag tillochmed när jag vände ryggen till kex & ost-idén jag var så sugen på. "Haha. Jag kommer bli så sur på mig själv senare".

Samma sak när jag är bortbjuden och någon viftar med en chokladask eller godispåse under näsan på mig. Visst minns jag hur gott det kan vara, och visst blir jag frestad. Men om det är något jag är betydligt MER medveten om idag, så är det att jag betydligt hellre älskar mig själv, än njuter dom få sekunderna det tar att tugga i sig onödiga dumheter.


Efter att ha grubblat länge och väl så insåg jag, att jag ÄNTLIGEN slutat banta. Slutat våndats. Slutat plåga mig själv. Jag har lyckats ändra på min inställning och livsstil. Precis som alla tjatar om att man ska göra. Jag har äntligen slutat attackera mitt problem från fel håll.

Så... om det tar tvärstopp nu eller snart, vad ska jag då göra? Jag har tänkt mycket och väl, och jag har kommit fram till att isåfall får jag helt enkelt försöka att ytterligare ändra min livsstil. Hur vet jag inte än, men jag tänker INTE plåga mig själv igen. Det funkade inte förr, och lär inte heller funka idag.

Ps. Jag känner flera som byggt upp glöden och plågat sig själva (bantat, hårdtränat etc), och LYCKATS till skillnad från mina försök. Deras ihärdighet ledde tillslut till ändrad livsstil med nytt tänkande. Så jag säger absolut inte att det är FEL att pusha sig själv och våndas i början, jag säger bara att det aldrig fungerat för Mig.

Kvälls-svar

Då alla inte har bloggar jag kan svara i så svarar jag er här i ett inlägg istället :)

"Lotta sa... Har du haft problem med viktuppgång innan open pga pstaven? Jag åt minipiller & mkt tack vare dom la jag på mig flera extrakilon s ajg vet inte om jag törs använda hormonpreparat igen....."

Jag skulle kunna skylla min viktuppgång på hormonpreparat, för visst gick jag upp i vikt medan jag använde p-piller eller p-stav (har använt båda), men när det kommer till kritan så måste jag ta med hela mitt liv i ekvationen. Hur och vad jag åt, samt hur mycket jag rörde mig osv. Sanningen är att jag aldrig motionerat regelbundet, inte ens några ynka promenader. Och jag brukade äta MYCKET och helt fel saker. Mycket pasta och pizza, vitt bröd, ost, och mängder med godis, chokladsmet, chips osv. Jag tror inte preventivmedlen jag använt mig av varit orsaken till min viktuppgång genom åren. Enda sättet att veta är nog ifall man tränar regelbundet och äter riktigt bra, men ändå ökar i vikt.

Jag tycker du ska prata med en gynekolog (är iaf en sådan jag går till) om olika alternativ. Om jag inte misstar mig så tror jag det finns t.ex. kopparspiraler utan hormoner!


"Cecilia sa..." Besöker din blogg varje dag, tycker den är jättebra och det är otroligt intressant att följa din resa eftersom jag själv håller på att gå ner i vikt också. Tack för en bra blogg, och du är vacker! nu menar jag inte bara på utsidan, utan du har en vacker personlighet som lyser igenom iallafall min dataskärm, och jag är glad för din skull att du mår bättre och lyckats gå ner i vikt :) Du ska vara stolt över dig själv hur långt du kommit :) Kämpa på tjejen och tack för du inspirerar mig! Massa kramar!"
(Kommentaren är nedkortad, för att läsa hela klicka HÄR)

Tack så hemskt mycket! Sånna här kommentarer sätter verkligen guldkant på min vardag! Jag önskar dig all lycka med din viktnedgång!

Självkänsla & omvärlden

Självförtroendet har växt successivt i takt med viktminskningen, och vissa dagar stiger det mig nästan åt huvudet.

Jag har märkt att jag tidigare måste ha varit väldigt osynlig. För ju mer jag gått ner i vikt, ju mer ler folk mot mig, de blir mer och mer sociala och vänliga. Jag märker det främst hos männen, men i viss mån hos kvinnor också.


När jag flyttade hemifrån så var det en lång process. Bar hem lådor o kassar i veckor, månader. Var alltid något jag glömt att ta med mig eller att köpa. Mina grannar såg mig kånka på saker, men erbjöd sig aldrig att hjälpa, o inte heller presenterade dom sig (men jag tänkte inte ens på det då om jag ska vara ärlig. Jag hade ingen erfarenhet av hur man som nyinflyttad brukar bli behandlad).
Men igår när jag kånkade hem en flyttlåda med porslin jag fått av mamma så stötte jag på en kille/granne som omedelbart erbjöd sig att bära den åt mig. Vad som chockade mig ännu mer var att han visste på vilken våning jag bodde. Och en annan gång så råkade jag på en nyinflyttad kille som hälsade på mig o presenterade sig, o när jag står på balkongen så har jag upptäckt en grannkille som tidigare aldrig hälsade, numera alltid vinkar när han ser mig.

Sånt här hände aldrig förr. Såhär blev jag aldrig bemött förr. Jag var osynlig. Jag blev aldrig erbjuden hjälp. Ingen presenterade sig någonsin. Och nu... det är en otrolig förändring.

Ett annat exempel är mina syskonbarn (de är under 4 år gamla). För bara ett halvår sen så såg de nästan besvikna ut när jag kom på besök, som om de hoppats att någon annan skulle kommit igenom dörren. De ville sällan krama mig, och de sa sällan något till mig ifall jag inte tilltalade dom först.
Men numera när jag kommer på besök skiner dom upp som små solar. De vill kramas mycket, de drar i mig och berättar om saker de tycker är viktiga, de ska leka och busa och rida på min rygg. När vi tittar på tv så kryper de upp i knäet på mig och myser. Sist jag var där så lät dom mig tillochmed natta dom...

Att ha orken att leka och busa med ungar man verkligen älskar, och bli älskad tillbaka just för att man har orken att äntligen vara den roliga busiga mostern de vill att man ska vara? Det är en obeskrivlig känsla. När jag satt med dom i knäet igår... det var så underbart att jag var på vippen att grina. Jag hade ingen aning om att tillochmed barn kunde uppfatta en så annorlunda pga vikten. Men nu känns det så självklart. Varför skulle dom tycka om någon som aldrig orkar busa, springa, leka osv med dom?


.... Jag är på ett sätt ganska glad att jag var lyckligt ovetande om vad jag "missade" när jag var tjock. Jag tror inte min självkänsla hade kunnat överleva med vetskapen om att jag blev SÅ VÄLDIGT annorlunda behandlad pga mitt utseende/vikt.
Trots att jag inte längre borde bli överraskad av folks ofantligt vänliga (o plötsliga) bemötande så blir jag det. Varenda gång blir jag paff och larvigt mycket smickrad. Nästan.. osunt smickrad.

Har varit ute på krogen en hel del på sistone (mest på grund utav att jag blivit utbjuden av vänner som varit i stan över jul), och... HJÄLP? Jag var ute på krogen några gånger som tjock, och det var aldrig någon kille som ens såg mig i ögonen. NU, så blir jag nypt i ändan när jag står i baren, jag behöver nästan aldrig dansa ensam mer än 5 minuter innan jag fått "sällskap", och under julveckan var det 5 eller 6 olika killar som bad mig att följa med dom hem över natten!
I början tog jag allting som kom i min väg som smicker, jag kände mig vacker, och jag kände mig bekräftad. Nu har det naiva ruset lagt sig, och jag inser att jag inte borde bli smickrad av sånt beteende. Det är faktiskt inte gulligt utan äckligt att bli behandlad på det sättet. Men den tjocka flickan i mig som suktat efter bekräftelse i så många år, hon suger i sig allt som en svamp. Trist nog.


Och nuuu.. så tänker jag nämna något jag aldrig dragit upp i den här bloggen tidigare, för att det känts så intimt.. Jag har en vän (kille) som jag inte träffat på flera år, men som varit medveten om hur mycket jag ökade i vikt. Han har konstant under hela vår vänskap flörtat & gett mig komplimanger för min personlighet, min intelligens, min moral, ja.. allting Jag Är inprincip. Han har velat ses en längre tid (innan min op), men jag har sagt nej eftersom jag inte vågade när jag var tjock. Nu, efter att ha blivit objektifierad av så många killar inser jag att vad som gör mig knäsvag är inte en komplimang för mitt utseende, utan en komplimang för den Jag Är. Nu vet jag inte om den här killkompisen är ute efter ett förhållande eller ej, och jag kan heller inte veta exakt vad jag känner för honom... Men det känns som att han är den enda riktigt vettiga killen jag lärt känna på flera år. Så det ska bli spännande när/om jag träffar honom igen. Och även ifall ingenting händer så har jag lärt mig vad för typ av kille som förmodligen skulle göra mig lyckligast, och det är den typen som tycker om mig för hur Jag Är, inte för hur mitt skal ser ut....

OjojOJ så långt detta blev! Hade inte tänkt babbla på såhär mycket om just detta... men men. gjort är gjort ;)

Ps. Något som dock gnager i huvudet på mig fortfarande (nu mer än någonsin)... är hur det syns på kroppen att man VARIT riktigt tjock. Jag har fått bekräftat att många tycker jag är vacker med kläder på, men utan då? Tanken på att visa mig i en bikini eller liknande gör mig alldeles svimfärdig. Vad ska folk tycka och tro? Och den dagen jag väl blir intim med någon... hur kommer jag ta det ifall han reagerar negativt? Jag är en person som oroar mig mycket för saker som kanske inte ens är aktuella än på länge... så jag längtar efter den dagen jag träffar någon som tycker jag är vacker som jag är. Jag har på känn att detta sista tvivel, den sista biten av mitt riktigt dåliga självförtroende inte kommer att försvinna förrän jag får höra att jag är fin som jag är, av någon som inte bara säger så för att vara snäll....

Bara 10kg kvar...

Veckans vikt: 70,0kg

Jag fattar det inte. Jag har gått ner 40kg. Det är liksom 40 mjölkpaket... Ställde mig framför spegeln idag och undrade hur det skulle se ut om mitt 40kg tyngre jag hade stått bredvid mig. Och dagens underligaste önskning har varit att få vara mitt tyngre jag för 1minut, så jag kunnat prova att krama mitt smalare jag.

Varför? Jo.. som tyngre tyckte jag alltid att smala människor var så läskiga att krama. Det kändes som att de var som stickor (och de behövde inte vara sådär jättesmala för att jag skulle tycka det heller), och att de skulle gå sönder om jag kramade för hårt. Men numera när jag kramar smala människor känns dom inte speciellt ömtåliga, och inte känns dom som stickor heller. Men jag undrar om mitt Nuvarande Jag hade känts sådär, som en sticka för mitt Tyngre Jag? Hmm.. Men det kommer jag aldrig få veta.


Ps. Något en del börjat störa sig på är att jag speglar mig konstant... jag försöker verkligen låta bli men det är svårt. För... det sa bara pang ungefär och nu ser jag en person i spegeln som jag aldrig sett förr. Det är ju JAG, som jag var menad att se ut, det känns så otroligt skrämmande RÄTT... men det är en ny spegelbild. Är framförallt ansiktet som fascinerar mig... Som stor trodde jag inte att jag hade fett i ansiktet, men jag ser nu att det hade jag verkligen. Tänk att man skulle gå från spegelskygg till narcissist på 6 månader...

Pps. Ska nångång snart skriva ett inlägg om min egen självkänsla och osäkerhet som har satts på prov rejält den här månaden.

Farväl älskade år 2009

Det här året har varit otroligt för mig av många anledningar.

Dels så var det här det första året sen jag var 14 som jag varit singel. Nu låter kanske inte det särskilt lyckligt, men i mitt fall så är det precis var det varit! Efter att jag tog mig ur förhållandet så började jag må bättre psykiskt, och efter en tid kunde jag tillochmed koppla ihop mitt tröstätande till förhållandet. Så jag är väldigt tacksam över att vara fri.

Sen fick jag ju äntligen min efterlängtade operation, som numera känns som vändpunkten i mitt liv. Operationen som dels gav mig något jag längtat efter LÄNGE - nämligen MÄTTNADSKÄNSLA (innan operation blev jag aldrig MÄTT... utan jag åt helt enkelt tills jag mådde illa, för det tog inte stopp förrän jag ätit alldeles för mycket). Hela förberedelserna samt själva operationen tvingade mig att blicka inåt och inse att så mycket av mitt ätbeteende var PSYKISKT och inte fysiskt alls. Vilket befriade mig. För att inte tala om hur underbart det är att slippa ha ont i kroppen nu när jag gått ner i vikt!

Det här året har varit så otroligt fantastiskt, och jag kommer på ett sätt sakna det. År 2009 blev vändpunkten för mig, och det är också det första året på säkert 8 år jag känt mig såhär lycklig och tacksam över livet!

Nyårslöften då? Fortsätta vara godisfri, fortsätta vara positiv, och självfallet gå ner de sista 10kilona!

JUSTE! Igår morse när jag vägde mig så stannade vågen på 70kg :) Så, så fort jag skrivit klart detta inlägg ska jag mäta kroppen och uppdatera högerspalten här på bloggen!

GOTT NYTT ÅR ALLA!